I hopp ber du till gud. För tröst vänder du dig till din herre.
Dessvärre är din önskan en synd och ditt liv ännu värre.
Du påstår att herren där uppe skyddar oss, vad har han någonsin gjort för dig?
Sett till att du går på antidepressiva och skadar dig?

Det har snart gått ett halvår sen jag såg dig sist.
Ditt namn var det jag skrev med blod på min vrist.
För även om vi bara var vänner saknar jag dina händer.

Dock slår det mig ganska ofta att du gillade offerkoftan.
Snälla ord och många tårar, du var den krossade hjärtan och gav dem kramar.

För många kommentarer och familjeproblem var kanske svårt.
Men jag trodde ditt problem var vårt.

Att tappa fotfästet är inte lätt för en som dig, du var alldeles för lik mig.
Din spegelbild fick dig att tänka på mig.

Var det därför du bestämmde dig för att hata mig?