*
Det var en afton i maj. Hon var som vanligt ute på en av sina kvällspromenader i den vackra våren och hon bar sin längtan och sina drömmar om sommaren, som ett barn i sin famn. Våren hade kommit och hon njöt av den skönhet som fanns runt omkring henne.

Men någonting gjorde att hennes tillvaro förmörkades, även i denna ljusa och vackra tid. Hon längtade efter att någon skulle komma och bryta den känsla av vanmakt och meningslöshet hon erfor och hade gjort nu under en mycket lång tid. Men ingen kom och förlöste henne. Istället tycktes den tillta. Det var som om hon hade ramlat ner i ett svart hål och hon tänkte att hon måste ha gjort något som hade misshagat gudarna. Men hon kunde inte förstå vad det skulle varit.

Den obehagliga tanken på att något ondskefullt hade nästlat sig in i hennes tillvaro och vägrade släppa taget, upptog henne allt mer. Nu inte längre bara på nätterna som mardrömmar. Dagarna hade kommit att bli nästan lika outhärdliga. När hon sökte sina vänner och bekanta, då var det nästan aldrig någon där. Ofta var ingen hemma. Hon skickade vykort och hälsningar med bekanta på stan. Men fick sällan något svar på detta. Något litet med posten någon enstaka gång. Där stod då ofta något meningslöst som hon redan kände till.

Var det ändå inte märkligt att så fort hon tog kontakt med en gammal vän som hon förut talat med både länge och väl och där båda hade haft ett stort utbyte av att tala en timma eller två, där var det plötsligt tvärstopp. Vännen var upptagen eller bad att få återkomma. Vilket aldrig hände. Kvar fanns bara en outgrundlig tystnad.

Hon tänkte att hon kanske led av posttraumatisk stress. Sedan hon under en promenad förra sommaren passerat ett ödsligt område i stadens utkant, blivit utsatt för överfall och misshandel.
Hon mindes det som två pojkar i tonåren med hoodtröjor med luvorna på. Först hade de hotat henne och därefter brutalt slagit ner henne så hon föll till marken och slog huvudet i ett cykelställ. Därefter hade de slitit till sig hennes väska medan de ropade elaka saker. Varefter de snabbt försvann från platsen.

En förbipasserande hade uppmärksammat det brutala tillgreppet och på sin telefon larmat polis och ambulans. Ambulansen kom aldrig, det fanns ingen att skicka hade de meddelat på radio. Men polisen var snabbt där. De var vana jaga runt efter buset i området.

De hade kört henne till akuten, där hon blivit omplåstrad och sedan hemskickad med några alvedon i en påse, ombedd att ta det lugnt ett par dagar.

Hon hade varit på polisstationen och gjort en anmälan av överfallet och de hade svarat att de skulle höra av sig så fort de hade tid. Detta var nu över ett år sedan.

Efter denna händelse hade hon fått svårt kontakta människor. Hon litade inte på dem. Besvikelsen över att ingen tycktes bry sig om hur det var fatt med henne efter överfallet, gjorde henne sorgsen och betryckt. Hon hade berättat om det för sina vänner, men de tycktes bara irriterade på hela historien. Ett par av dem hade sagt att hon fick skylla sig själv när hon gick omkring i sådana där invandrarområden. "Du snackar alltid så väl om invandrare, men nu fick du se hur dana dom faktiskt är", ropade de åt henne. Hon suckade tyst för sig själv. Hur skulle man veta vem som var vän och vem som var fiende.

En dag slog hon numret till vårdcentralen.
Läkaren tog prover och undersökte henne, klämde på magen och lyssnade på hjärta och lungor, medan han mumlade för sig själv. Som om hon inte hade med saken att göra.

Han fortsatte: *nej, det verkar inte vara något fel på dig." "Blodtrycket är bra och allt annat verkar vara som det ska." "Så du kan gå hem och ta det lugnt. Du kommer sannolikt inte att dö idag i alla ", sa han och skrattade högt åt sig själv. Som folk skrattar när de tycker att de själva är väldigt roliga, men ingen annan tycker det.



Från maj 2010.