Hur vi möttes
Du kom till mig en vinter. Efter fem minuter visste jag.
Du var den jag letat efter. Vi var så lika. Du frågade om
jag ville gå en söndagspromenad. Det skulle bli fint ute.
Efter promenaden ville du bjuda på te. Det fanns ett fint
konditori i närheten. Du sa alltid precis det rätta - och
vi var så lika. Du var min soulmate och det är du ännu.
Du sa: "får jag bjuda dig på en kopp te på söndag?" -
och jag svarade genast "Jaa, tack, det vill jag gärna.
Jag älskar dig så oändligt mycket och tar en dag i taget.
Vi fick inte åldras tillsammans och ibland gråter jag,
men det får gå på något sätt. Du satte bo i mitt hjärta.
Mina släktingar säger att det inte är bra för mig att
hålla på med allt det här skrivandet och jag måste
någon gång försöka glömma dig. Det tänker jag inte.
Jag ska berätta om dig. Hur begåvad och rolig du var.