Ännu med den dramatiska kanotolyckan i minnet gav vi oss ut igen. Vår nya kanot hade inga spår av den gamla. Den som klövs på mitten av en motorbåt då jag avsvimmad föll ner i sjödjupet. Vad som återstod av denna händelse var en fördjupning i min lårmuskel. Och rädslan.

Men nu skulle jag och Jenny utforska nya spännande vattenvidder. Genom den stundtals virvlande Sigtunaån åkte vi från lugna Frösjön mot nästa outforskade insjö. Kanoten for snart kastande fram genom stenig botten. Forsande vatten dunkade hårt mot glasfiberytan. Flytvästarna, som vi lovat ha på oss, låg slarvigt slängda på kanotens botten. Vattnet rasade vilt omkring oss. Asparnas och lönnarnas grenar tycktes sträcka ut sina famnar som i ett försök att fånga oss ur strömmen. Trädrötter synes kliva ut i vattnet. Åkantens buskage med sina frodiga ormbunkar tätnade alltmer. Vi kunde inte nå land. Och vända tillbaka var omöjligt. Min vän Jenny sa ingenting. Jag ville inte låta henne förstå hur rädd jag var. Så jag var också tyst.

Så avtog sakteligen strömmens rörelser. Jenny och jag gav varann en lättad blick. Kanoten vilade stilla på ytan i den kava sjö vi nu nått fram till. Fortfarande tysta, spelande coola, greppade vi åter varsin paddel. Allt som hördes medan vi gled ut över Sillen var bladen som klöv vattenytan och en fiskmås som cirklade ovanför oss. Julisolen brände så skönt på huden. I en kasse väntade pappas hemkokta vinbärssaft i en ketchupflaska. Och limpsmörgåsar med prickig korv. Just i detta ögonblick tänkte vi inte alls på hemfärden.