Rummet är ganska stort, med tapeter av gula små blommor, mot en dammigt grön bakgrund. Sekelskiftestapeter. Det finns 2 stora fönster, med gardiner i frasigt vitt tyg. I fönstren står olika små nostalgiska saker för beskådan. En liten kvinnostaty, en blomma i gammal röd kruka. Ett par tärningar, en fjäder, en liten skål med genomskinliga kulor som barn leker med på skolgården.

Det här rummet har gamla möbler – en fåtölj i djupgrön sammet, bredvid ett litet kantstött mörkt bord. På bordet ligger böcker staplade – lite för många, kanske 7-8 stycken, i en gravitationsosäker hög.

Matbordet står intill ett av fönstren. Ett litet bord, för kanske max 3 gäster. Ett sådant där litet bord som signalerar att här bor inte många, här kan inget gästabud hållas. Bordet har en ljusgrå duk, och på det står en kandelaber, en otänd liten ljuslykta och en kortlek.

Längs ena väggen är Bokhyllan. Den är sprängfylld med böcker, av alla sorter. Ett fåfängt försök att dela in böckerna efter ämne påbörjades för många år sedan men utan någon långsiktig framgång. Kafka trängs bredvid symbollexikonet. Litteratur om gnosticismen står bredvid Harry Martinsson. Det är ingen ordning alls.

Det finns inga mattor, inte än. Mattor är svårt. Antingen tillför det något till ett rum, eller förstör det. Golvet kan vara vackert i sig själv, när det får vara ifred. Alldeles ifred.

I taket hänger en lampa, också den är grön. Glödlampan avger att sken som känns lite för svagt för lampan självt. Som att lampan mest finns för sin egen skull, för sin skönhets skull. Inte för att den faktiskt lyser upp rummet.

Men dis är bra när det är ostädat. Det är damm i hörnen, råttor av damm under fåtöljen, det knastrar när man går längs golvet. Därför är tofflor något utav ett måste. Ett par står redan redo vid fåtöljen, som i givakt. Ett sätt att intala sig att ännu en dag kan passera utan att dammsuga.

Det bästa är när kaffe är nykokt, för då fylls hela rummet av den där doften som inte ens kaffehatare kan förneka är magi. Den där varma doften som nästan skapar ett hem, som definierar att HÄR BOR NÅGON.

Kaffedoft eller nybakat bröd. Det är dofter som skapar ett hem.

Överallt sitter krokar klokt utplacerade. På de flesta av dem hänger det något. En blåvit kimono. En tjock tröja. Ett par byxor. Ett flertal bälten. Det värsta som finns när man bor litet är att ha saker på golvet. Då försvinner genast illusionen av att det lilla hemmet är funktionellt. Så förvandlas det genast till KNARKARKVARTEN. Därav alla krokar.

Sängen hittas bakom ett draperi, i en sovalkov. Sängen är oftast bäddad. Oftast. Gömda under täcket ligger Böckerna Just Nu. Det går ju inte att läsa endast en bok i taget. Varje kväll kräva nytt ämne. Säkrast då att ha flera tillgängliga, på en och samma gång. Det speglar situationen vid fåtöljen. Bokhögen.

Det är ingen hemma. Ytterdörren är låst. På hallmattan ligger ett ensamt anonymt brev. Ett Tråkbrev. Det är sällan man får Kulbrev numera. Fler Tråkbrev ligger på hög ovanpå den lilla byrån som med nöd och näppe får plats i den lilla hallen. Tråkbreven samsas bredvid en tänd liten lampa med röda blommor på, en liten skål för nycklar och en kruka med en ensam kaktus. Byrån är sprängfylld med ytterkläder. Mössor, vantar, halsdukar, benvärmare. Allt det där man bara behöver halva året. I alla fall om man bor i Skandinavien.

Rummet väntar på nycklarnas rasslande i låset. Rummet väntar på att flera lampor tänds. På att kaffet ska kokas. På att rummets saker ska flyttas runt, användas, och flyttas tillbaks till sin ursprungsplats. Det mörknar ute. Inga steg hörs i trappan ännu, inga hissgrindar som högtljutt protesterar.

Rummet väntar, håller andan, bara finns.