Om en månad plus någon dag är det tio år sedan du stod i dörröppningen och log mjukt mot mig medan jag plockade med besticken. Flyttlådorna. Våra sneda huvuden med öppna halsar. Du och jag någonstans mellan ord och tystnad. Liv och död.
Min kropp är lika avskärmad och steril, oduglig- nu som då.

Jag tänkte aldrig på om jag kunde ha gjort något utan om jag kunde ha gjort någon skillnad. En distinkt gräns mellan handling och att vara. Män förgiftar varandra på många sätt de sedan aldrig talar om medan det är på modet att tala om skillnaderna.

det med kvinnor som inte dör
blir en vilande oförrätt.

Att tillhöra ett kön och överleva utan att avsluta, göra en avslutning i drastisk affekt. Missbruk har en intim samvaro med självmördaren. Liksom brottslighet
och varje död för med sig tankar medan män fortsätter att förgifta varandra. De förgiftar tankar och kroppar och håller låda med självklarheter andra inte utgör.

Men där stod du i dörren och bara var Någon. Med konturer som ännu inte blivit något upplöst och abstrakt. Du var konkret. Vacker, men framförallt älskad. Efter att jag knuffat ut dig ut ur mitt liv

där mellan ensamheten i mitt kök med dator och löst sittande kakel och någon sida på nätet där jag skrev dålig poesi om livet och att vara under trettio medan jag försökte nätdejta samtidigt som trollen hopade sig i hörnen av tillvaron

allt som for omkring var musiken och min egen röst som försökte nå mig själv.

Alla de döda som reste hem till mig för att sitta i köket jag packade mig ur, i skuggan av din blick. Döden, jag skulle föreställa mig den som en oinbjuden gäst
utan att jag senare gav vika för att besöka den cancersjuka dödsbädden
i något slags försoning. Min första pojkväns mamma skulle även hon fångas poetiskt av de där fjärilarna av amoklöpande celler

Likt den galenskap de sprang över mitt femtonåriga, sjuttonåriga liv med.
Ett slags karma i huvudet, själens födelsecentra

Tomheten var överväldigande stor när jag satt vid min döende fader och full av allt som svaldes i en gigantisk tugga att svälja ner. Han lämnade mig för första gången - absolut ensam - en separation som pågått sedan den dag jag föddes

Jag tänker mig de döda likt en armé i antal som inte jag vet om. Ni är likt gatlyktor som kortsluts en efter en, exploderar ut och sedan upphör för att enbart lämna kvar minnen hos människor som när de går ur tiden tar det sista av er existens med dem.

Och redan innan, skrämdes jag av insikten och försökte skriva mig odödlig
döden tar alla likadant likt eftersmaken av meningslöshet.

Jag tänker sällan.
Det är i den insikten livet är obönhörligt.

Jag kämpade redan innan ni dog för att skapa evigt liv. Mig själv. Samtidigt visste jag att alla de där hundratals arken inte skulle vara

mer än en flämtande låga innan vi alla var borta från något som hela tiden känns lite mindre än dagen innan. Ändå grät jag idag och önskade att jag haft mer bilder. Minnen.
Tid

För att flera år senare hoppa framåt och gräva bland alla avpublicerade ord. Fortfarande kan jag se de där tonårspojkarna i alla dörröppningar som står och ser på mig. Levande unga men

när de står där har jag redan förlorat dem.