Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Namnlöst liv

Han sträckte på benet. Drog bakåt det innan han lät det falla. Lyfte pennan från bordet och knackade sedan med den mot furuskivan. Det fanns så mycket som var svårt men inte det med att skriva. Han la ner pennan igen innan han reste sig upp med hastiga rörelser. Stolen klagade när den drogs bak samtidigt som en suck undslapp honom. Det var mycket med det där av att vara produktiv. Ytterligare en suck. Teatraliskt men han hade gjort det till sin sak någon gång, att anamma en del av de linjer som han skänkte liv åt sina karaktärer genom. Ett sätt att pröva dem mot verkligheten och det var därför han ställt upp kaffebryggaren på vinden och numera drack en kopp grönt te när humöret inföll sig. Han visslade och tänkte på henne som tog sig in någonstans mellan honom och arbetet. Han hade en deadline att passa, istället dagdrömde han om en kvinna. Typiskt. Arbetet kom i kläm för ett fruntimmers skull. Hon var lång och slank med mörkt hår klippt i page och rosiga kinder. Han själv var, klichémässigt automatiserad att avledas genom de tankar som ständigt for iväg efter henne. Han lät kokplattan värma upp en kastrull vatten som sedan fyllde upp en jumbomugg. Antagligen det enda i stugan av en storlek större, all övrig inredning och design höll mindre mått. Var han inte lite för gammal att fantisera om en kvinna han ännu inte visste namnet på? Han gick ut på verandan och lät dörren bakom sig stå på vid gavel. Blicken for iväg över åkrarna som låg framför honom och när han blundade kunde han se henne komma gående emot honom, svänga förbi honom och gå rakt in i hans boning. En vindpust for över hans ansikte och en lätt doft av sköljmedel svepte förbi honom. Han gick in igen. Över golvet syntes svagt nakna fotspår och droppar av vatten. Katten kilade genom rummet och på håll hördes ett avlägset nynnade. Han följde ljudet men när han kommit in i det andra rummet efter passagen av den lilla hall där en åttiosäng placerats för att bli en temporär sovalkov, insåg han att ljudet istället befann sig från den plats han nyss kommit. Sedan blev det lika tyst igen och han sjönk tillbaka över stolen. Retfull, det var hon också. Hans namnlösa skugga som gjorde honom sällskap där ibland. Han skulle kunna skriva något, vad som helst, men istället tog tröttheten tag i honom och ledde honom tillbaka ut ur rummet in i hallen. Försiktigt la han sig ner i sängen. Bredvid fläcken som bredde ut sig och gjorde sängkläderna alldeles mörka och våta. Kände något mer än det där blommiga, en lukt av surt som letade sig in genom näsborrarna. Vad som helst hade han kunnat skrivit, istället låg han där i sin säng och lät den dränkas in av hans drömmar. Planlöst och utan mening. Bara ord staplade i strömmar som irrade sig ut ur hans medvetande och bredde ut sig omkring honom. Blåste liv i författandet




Skapa | Skriva av Gestaltina
Läst 139 gånger
Publicerad 2021-03-26 11:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gestaltina