Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vi kallade det för ”helvetet på jorden”

Det krävs ingen tuffhet för att röka, röka cigaretter hela natten. Eller supa så man slocknar, ibland kissa ner sig. Vi slet som djur men vi låtsades att så inte var fallet. Vi var de ensammaste människorna på jorden, varje natt så va vi själva. Själva i att hantera eländet. De grå väggarna att förbli för evigt gråa. Vi står med död fisk, uppsprättade och tömd på inälvor, liggandes och kippandes efter andan… andan, de kvävs på land.
Vi hade dessa löjliga rutiner för att motivera oss att bli klara så fort som möjligt när det kom in fisk. Vi slet som djur, det gjorde vi verkligen. Och har man inte gjort de nattpassen i fiskhamnen så vet man inte vad jag menar. Ty sådana jobb finns egentligen inte längre, de sägs vara utdöda. Vi lyfter 100 tals 40 till 60 kilos lådor med fisk och is. Skiter rinner ner på våra byxor som blöter ner till understället. Jag minns fortfarande värken i lederna i handlederna och fingrarna. Jag minns fortfarande den obehagligt sträckande känslan i ryggen då man lyfte. Hade man problem med ryggen så hamnade man ibland skaldjuren, kräftor och kokta räkor va mycket behagligare att lyfta än tex, 60 kilos torks, gråsej, rödspätta eller rödtungalådor. Dessa va rena giftet. Men det värsta va att man gick dit frivilligt. Det värsta va att man tillät sig själv att behandla sig själv på det viset. Men det blev också normalt tillslut. Man satt och sög på en cigg och spelade plump utan att räkna vem vinnaren va. Hundratals lappar med plump utan att en enda gång räkna vinnaren. Ibland smög vi bort till frysen och köpte sort guld i läskautomaten. Knappen längst ner utan bild, där va sort guld. Hatar smaken av sort guld, men ibland va behovet att döva sig med alkohol för stort och man tvingade i sig några bara för att orka med. En väldigt udda kamratskap uppstod mellan oss som jobbade natten där. Vi gick ut som slogs för våra liv varje natt, och vi gjorde stora uppoffringar för varandra. De fanns en direkthet i våran kommunikation som jag inte haft sen dess.
Vi alla hade våra problem med missbruk på ett eller annat sätt. Vissa av oss hade alla sättet som deras sätt. De mest absurda scener spelades upp natt efter natt, och långt in på morgonen. Det värsta i människor och det bästa i människor, va på uppvisning, natt efter natt. Drog du inte ditt last, gjorde du inte så gott du kunde så blev man utfryst och verbalt påhoppad. Man betalade ett högt pris där för hög arbetsmoral. De som lärt sig det man behövde lära sig där hade stängt av, brydde sig inte. För dem fanns inget annat än det dem höll på med för stunden, och jag avundades deras likgiltighet.
Fredagar va firandets dag, vi hade överlevt ännu en vecka. Alkohol va den uppenbara tillflyktsmedlet – ibland hash, ibland andra substanser. Samtidigt som om det va en ganska ynklig och liksom trasig inramning på fredagseftermiddagarna. Dåsiga och trötta, fulla och berusade över att slippa skiten i två dagar. Så va det något vackert med våran idioti. Gemenskapen var äkta. Dialogerna va äkta. Ingen va rädd över att såra den andra, hade vi något på hjärtat så sa vi det bara. I den pissiga verkligheten vi levde fanns där någonting starkare än skiten vi utstått. Även om själen va trött och hjärna knäckt så fanns det en frihet ingen av oss känt tidigare, och som jag inte upplevt efteråt heller.
Men allt efter åren gick, så uppstod en klarhet i behovet att ta sig därifrån. Men man levde vecka till vecka och orka de inte med annat. Slumpen fick ta en därifrån på något sätt. Mitt sätt blev att jag körde mig själv i botten, ner i absoluta botten. Jag strök nästan med. Samma öde slet en annan bort från det stället. CH, hittade en riktigt bra tjej som gav honom styrkan att reda ut sitt liv och tillslut ta sig därifrån. Hatten av till alla vi som jobbat där. Vi hade kvällar där som jag aldrig kommer kunna återge på ett rättvist sätt. Och det ska jag inte heller, ty det är våran gyllene skatt att bära. Visa kvällar skulle ha knäckt oss, men lyckades aldrig riktigt. Ibland för mycket och ibland pga av att det fanns för lite… för lite att göra, för lite att snacka om, för lite ork och tröst. Alla hundratals timmar man spenderat där och bara önskat att man vore död, önskat att man aldrig fötts.
Nåja, det finns mycket att säga om den tiden, men det mesta är en repris på något sätt av det jag redan försökt återberätta. En ny version av en gammal upptäckt. Jag vet bara att vi kallade det för ”helvetet på jorden”. Det va där vi bröt med oss själva, och ur det skapade något nytt. CH blev distriktsköterska. PS blev, tror han jobbar kvar där faktiskt, dock inte för fiskauktionen. Och jag skall föreställa SysOps ingenjör för SKF. Men den största skillnaden har nog skett för oss personligen. Vi har fått alla illusioner ut slagna ur oss. Det va en tung period i alla våras liv. Nu är allt annorlunda, men den tiden kommer alltid finnas kvar i oss.




Fri vers av Alexander Gustafsson
Läst 114 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-04-11 12:32



Bookmark and Share


  Blått Norrsken VIP
Välskrivet och med en känsla där du tar in mig i dina scener av din upplevelse. Mycket bra
2021-04-22

    Sefarge VIP
Mäktig såsom alltid
Berörande läsning
För den som orkar
Läsa?
;)

2021-04-11
  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson