Fönstret, en inramning av allt som finns och inte finns. Solsken finns, skrattande barn finns, vackra leenden från rofulla mammor finns. Fågelkvitter finns… Den så försiktigt viskande vinden finns… Jag finns, framför detta fönster. Så långt så bra…
Men, ork finns inte. Livslust finns inte. Styrkan att bryta sig loss finns inte. Allt sker på en skummadrass mitt i vardagsrummet. Rosslande lungor trötta på andas in allt byggdamm.
Våld finns, hemska syner av folk får huvudet söndersparkat – av vem ? vart är hjärnan hos den personen som gör det, är det hat ? blint hat eller något annat?
Övergrepp, kvinnor slagna och slitna i stycken av något dem älskar. Dessa skuggor som reser sig över något skamset och undergivet. Dessa jävla gräl där vi kastar dess ord i syfte att såra varandra. Dumheter, visst… men det finns.
Korruption finns, lögner finns. Korruption finns och lögner finns mer än ärlighet och sanning finns. Ändå tittar folk konstigt på en när man tar i saker med en viss skepticism. Vissa saker måste man tro på annars är man konstig, och kanske ännu värre – farlig. Jag kanske är lite farlig. Mentalt har jag tagit mig själv till farliga sinnelag och funnit farliga men kraftfulla tankar.
Sjukdom finns, orättvisor finns (så som vi kan urskilja rätt och orätt)… Och döden finns på sådant sätt att en sluter ögonen och vaknar inte igen. Och att kroppen förmultnar efter det. Och vi ser inte den personen igen. Och vi lägger dem under jord och vi sörjer att vi inte kan nå dem mer.
Kärlek finns, men kärleken om än vacker så är det inte alltid det. Det finns ful kärlek, omsluten av rädsla och egoism.
Lungcancer finns, tar ett stort bolmande moln av rök från en Camel cigarett. Vanvett finns, det finns det gott om. Dåligt omdöme också. Missade möjligheter och förlorad tid lika så.
Grymhet finns, en sadistisk grym grymhet.
Hunger, sorg, och hopplöshet också… även för en vit man i detta land. Jag har då aldrig sett silverskeden som sitter så långt in i mitt egna rövhål att de blivit en konstant del av mig, iaf rent politiskt.
Tro finns, tro finns så mycket att det mesta är tro. En tro på vetenskapen, eller en tro på gud, eller en tro på ingenting – och en tro på allt, anarkism. En tro på sig själv, eller en tro på att följa någon annan. En tro på något mer, eller högre, eller djupare och starkare.
Jag har vid olika tillfälligheter accepterat min egna dödlighet, och när min hälsa stabiliserades så har ingenting varit detsamma efter det. Känns som jag fortfarande har ena foten utanför detta livet, denna verkligheten. En slags frånkopplad existens som jag har svårt att sätta fingret på finns.
Som ni ser, så finns det väldigt mycket. Och många olika vinklar att se och uppleva denna världen. Så sluta tvinga er på mig era politiska motiv, för helt ärligt så bryr jag min inte om er, eller vad ni hoppas att uppnå. En vacker dag så kommer ingenting finnas kvar…