När jag går upp för trappan i vårt gamla hundraåriga hus så knarrar den. Det låter som änkan vi köpte huset av pratar med oss. Hon hade bott där i nästan hela sitt vuxna liv och av barnen tvingats sälja och flytta in i en liten lägenhet. De behövde kanske pengar vad vet jag.
Vi kände oss lite skamsna, varför kunde hon inte få bo kvar där till sin död.
En dag när jag var och handlade i ICA affären stod hon framför mig i kassakön,
liten och krum, jag kände knappt igen henne. Hon betalade och tog sin rullator jag skyndade ikapp henne, hon kände inte igen mig. Jag presenterade mig och erbjöd mig att köra henne hem. När vi kom fram ville hon bjuda mig på kaffe men jag måste tyvärr tacka nej för min dotter väntade på mig efter sin basket. Några veckor senare såg jag hennes dödsannons i tidningen. Hon levde bara ett par år efter hon tvingats flytta. Undrar hur länge hon levt om hon fått bo kvar. Jag skall lyssna på henne i kväll och höra vad hon säger.