Månens öga öppnas,
blinkar och blommar
till havets stråk.

Alger klänger kring
strandade strängar,
gungar i klungor av kelp.

Korpar åldras till dimmigt dis,
gryningens fuktiga vingslag.

Sinnen föder idéer,
flyter längs ån
och förintas
när de intas
av öppen mynning.

Vinden spelar gransträngar,
lövkören är i lovsång.

Jorden skymtar sig i
solspegeln och bävar:
"Vem är det som letar efter Jag?"

Svartvit skata seglar
i solens dur,
molnen visslar
en gråmulen skur.

Blixten slår saven
ur hjärtstammen,
bruten gren,
brusten krona,
blottad rot,
brända svar.

Vilda orddjur tar fritt form
att vråla sitt väsen.
Hackspetten sprättar bålen,
med hieroglyfisk signatur.

Psykopompkorren skyndar,
märkt mellan stavar,
rusar med inre runor
till hängande man.

På ridande galge
viskar vinden hans
sanna namn,
den oändliga frågan
får sitt sagoslut.

Månens öga blinkar,
flera blickar bländar
spelemannens svall.

Tiden rinner ut i
ebb och flod.
Strandens timglaskorn
mäter tidlöst evigheten.

Krabban drabbas,
snäckan knäcks,
ur sitt skal,
där de vilade
och målade
sin inre mur
med sig själva.
Frigör sig själva
från sin yttre bur.

Ett skalfritt liv i
en pöl utan galler.

Murmålningar bräcker
flaskans kork,
ut tittar själen försiktigt.

En vålnad, en målnad,
som vattnar sin färg.
Doppar tån i tonlöst skum,
ett efterdunder av
åskans luftiga svallsmek.

Sanningen klingar
ljudlöst i tystnaden,
tidlöst tickar den i
vår taktbur,
fäktar oändligt
egen skugga.

Vasens inre kristall
utandas vakuum,
skapar immans kanter
på konstens yta.

Ögona smyger längs linjerna,
tankarna smider konturerna,
fingrarna fyller av vana
de ovana mönstrena,
rinner och brinner
upp kådan som
ränner och bränner
i fåran från blixten
i tavlan i himlen.

Nuets penseldrag tömmer
hjärtats regnbåge på bläck,
bara vitt,
solpil i pannans öga.

Rider stillsamt
färgad kråka
till månens mun.
Talar tungans bleka tystnad.

Svävar till solens ändlösa filt,
vaggas av visdomen
i visan sakta till sömns.
Månen blundar inåt.