Vad som en gång var smärta
är nu ljuvlig solkatt som
spinner ljus i hjärtats grotta.

En vävnad av vårt väsens sanna levnad,
en matta att vira som kappa runt yrvaken eld.
Ett glödande hjärta bränner askans vänner.

Gästen blir Herre i hemmet
och dyrkar alla sina hörn.
Gräver gropar att dräpa drakar,
en örn bland ormar.
Hjärtats svärd svingas,
synade ormar är grenar.

Makten mäts med närhet,
med rytmen som slås av osynlig hand,
hörs av osynligt öra.

Katten vaktar den rödgyllene
skatten med listigt lynne.
Fågeln viskar efter stekta slag.
Banemannen friar anden från
landet utan frukt, den
sanna kroppen fri från kött.

Ringen springer mellan onda fingrar,
sjunger sagan om sig själv.
Kvar kvarstår stående man,
fri från svart guld med ljus famn.

Domen om trolldom är bruten.
Fafnes förbannelse
ringlar runt ristad på Sigurdssten.

Ondsinta hjärtat besegrat
av storslagen man.
Hjälten som mött döden
i själavandring mot
de stupades hall.
Värdig färdväg med
psykopomp, klunkar
Kvasers korpdryck gjuten i järn.

En drakdräpare,
en solkattssvepare.
En sann man med guld i mun,
en klimp till hjärta och
ena ögat märkt av Oden,
ena med Guds magi.

Han ser allt som ses kan
och lämnar resten till Ödet,
Vävens väg,
Nornors nitar,
Nuets nåd,
Guds gudagåva.