I hela mitt liv har jag längtat.
Längtat efter framtiden och vad den bringar med sig.
Längtat bort från nuet för det alltid varit så jävla jobbigt. Nästan alltid.
Jag har längtat efter en ljusare framtid.
Jag har längtat efter kärlek.
Jag har längtat efter mitt vuxna jag, som vet o kan allt bättre än lilla jag.
Jag har längtat så hett efter att bli älskad för den jag är.
Jag har längtat bort från allt jobbigt, o försökt förtränga minnen.

Jag har accepterat att nån gått över min allra viktigaste gräns.
Jag har försökt glömma, tränga undan minnena.
Jag har försökt förlåta.
Jag har försökt blicka framåt.
Jag har försökt låta bli.

Till slut kom den.
Krisen.
Allt rasade kring mig.
Det enda jag kunde hålla kontroll på var näringen.
Jag bestämde minsann vilken och hur mycket av den näringen jag skulle ha.

Allt rasade.
Jag förlorade min bästa vän
min pojkvän
min mamma
mitt allt
o dessutom ett barn jag inte ville ha.

Jag tyckte så synd om mig själv.
Jag hatade mig själv.
Jag hatade min värld.
Jag avskydde att allt hade blivit så fel.
Allt var så svart.
Så många tårar.
Så mycket ilska.
Så mycket sorg.
Så mycket smärta.

Plötsligt såg jag ljuset.
Jag fick en valmöjlighet.
\"Om du vill kan du få komma o bo här hos mig?\"
I en annan stad.
60-70 mil hemifrån.
Jag såg ljuset.

Jag packade och jag flyttade.
Jag såg allt det svarta jag lämnade bakom mig.
Jag blickade mot ljuset som äntligen visade sig.

Jag började om. Klippte banden.
Jag hade en släkting till hjälp, hon som erbjöd mig bostad. Ett alternativ.
Jag var så kall. Jag var överlycklig för chansen.
Men det här var bara början.

Jag skaffade ett jobb. Bestämde mig för att börja plugga.
Tog en kvällskurs.
Lärde inte känna någon på flera månader.
Kände mig så ensam.
Fick bättre kontakt med en av mina numera bästa vänner.
Vi möttes i vår sorg och vi har hjälpt varandra att komma tillbaka.
Tillbaka till livet.
Vi ville dö.
Men vi fann varandra.
O vi hjälpte varandra upp.
Vi stöttade, vi ringdes varje dag.
Vi brydde oss om varandra.
Min allra bästa vän.
Hon känner mig utan och innan.
Jag känner henne utan och innan.

Så livet blev lättare.
Vi övade upp våra självkänslor. Pushade varandra.
Vi stöttade varandra i allt.

Sen flyttar jag hem igen.
Saker händer.
Jag försöker värja mig.
Vad är det för fel?
Jag klarar inte att värja mig. Jag tappar.
Jag mår sämre.
Men ändå okej.
Allt är inte svart.

Snart ska jag flytta igen.
Börja om på nytt.
Lära känna nytt folk.
Börja plugga.
Bli kär.
Bo med en främmande kille.
Jag ska bli sambo.

Livet blir vad man gör det till eller hur..? Just nu kan livet få vara mindre roligt.

För när jag flyttar igen, då är jag on my own. Då kan livet inte vara skit.
Då kommer jag inte överleva. Så därför. Jag är nere nu. Men glad sen.

mitt motto jag upprepar för mig själv varje dag.

\"Jag är en värdefull människa och jag duger precis som jag är. Jag är stolt över och tycker om att vara mig själv.\"