stenar faller till marken efter mig
de hoppar, de studsar, de försöker träffa mig
mina fötter dansar undan, hoppar åt sidan...
rädd är mitt hjärta, vill helst att jag ska komma undan...
för varje duns, ett moln av damm...
känns som om jag kan känna om de kommer träffa mig...
en punkt i ryggen, eller ögon i nacken...
eller något okänt där för att skydda mig...

skratten bakom mig, känns onda
de skriker att de ska döda mig
jag hör inte hemma någonstans
vart här hör man hemma?
det kan man verkligen fråga sig...
men i dag är jag starkare
jag ökar avståndet från dem...
tre meter, fem meter, deras ord
desperata för att såra en...
precis som de stenar de kastar efter en...

kommer hem, och mor frågar
oj, har du sprungit du är alldeles andfådd.
jag tittar på henne som att säga
du förstår ju ingenting...
hittade hårdrock, det blev ett utlopp
ett sätt att finna sanningen om denna världen
det fanns saker utan det fina,
det fanns en grymhet men alla blundade för den...
spelade in låtar på kassett och skrev ner vad jag tyckte dem sjöng..
och när jag hittade texten, så gillade min version bättre...
mycket mer personlig än originalen...

det va så det började
letade efter ett sätt att beskriva verkligheten
inte den man sjöng om för allmänheten
utan om grymheten som fanns
som man undanhöll dem...