Än klingar bergsalarnas järnhjärta i sveasjälen.

Hjärtat dånar i urskogen,
forsar fram i oglömsk älv,
råmar i ängar, vrålar i fria drängar,
flyter i legeringen av
nordiska och kristna karlar.
Vår styrka vågar kustens klippor,
famnar av vågor slår i fäders arv.

Deras ristningar,
var rusets rustningar, där
vinanden och fotspår
är kväden som kläder
vår minnesbrunn.

Vinden viner alltid i segel
efter vindstill stillhet,
solen slocknar i skymning,
men dras åter fram
genom österns porthall.

Ulven lyder våra tyglar,
som gärna styrs med hård järnhand,
dess vassa vargatänder
pryder våra smyckesband.

Ena näven greppar skölden,
andra otrubbat spjut,
aldrig slits det ut,
alltid spjärnas dödens dom.

Vi dör aldrig ut.
Vår sanna själ är ingen lågmäld eldslåga,
det är en hissnande eldsvåda
som bränner i bröstet
och letar efter heta kyssar
från samma själs säregna brand.

Kampen går mot de förlorade utfrysta.
De som tappat gnistan
och öppnat porten för
jättar och troll, onda
vättar och väsen
där i forna sinnen
samma gamla strid föddes.

Striden tar aldrig slut, för
själen vilar i vår famn, för
alltid bär någon nordbo
denna sanna själskrudshamn.

Vårt sanna väsen
dränks aldrig helt i glömskans fall,
alltid galer någon själens sång.
En galder från urkällan
som trummar liv i våra inre
Ask och Embla,
tvinnade grenar bär frukt
på Världsträdets stam,
Gudsonens gunga.

En sann extas blommar,
bär själafrukt.
Karg och motståndskraftig,
hård och rättvis,
men gästvänlig
med ett själadjup
som aldrig viker sig,
aldrig sviker dig,
som bräcker avgrunden,
som spricker i berggrunden.
I själagruvan skymtas glödande guld.

Koppar till bortglömda själasvaga.
Guld till hugkomna krönta korpar
av slitstarka andaättlingar
som är allas våra bröder och systrar.
De som står trofast för våra hjärtslag,
bär sann banerburen fanaflagga
med heder, mod och urstyrka.

Våra fäder med ursprung
från samma karga urkälla,
gapet mellan
måne och sol,
ebb och flod,
is och flamma.

Vi sår vår sanna tro fäst i hjärtborgen,
växer ut ur jorden, till
pelaren som bär upp eviga hallen,
på borden skålas skaldemannens mjöd,
vi kväder myter om forna tider
och klättrar upp ur boren brunn.

Huggormens etter fräter inte
hårdhudat skinn,
biter inte på pälsprydd man
som vilar ögonoffrad i Gudasydd hamn.
Dödens fjätter tyglar inte högborna män,
ej borna bärande stendöda skatter,
utan av skinande sinne
från hjärtats härkomst,
dess härliga hug,
i själens eviga skrud.

Bergens fotspår krossar inte karlakarl.
Seglande korpar kväder
om hemkommen hamn.
Vår Nordens ljuva sveagruva,
smids av bergsmän och
bönders söner har
brukat och odlat
vår rika odalmark,
där mäktiga barrträd,
granna lövlundar och
tusen sjöar och åar mynnar
till grannens marker i
öster och söder.

I norr dalar bergsalar
gjutna med rikedom,
i väster vetter havets horn,
viskar om eviga svallvågor
som ekar och slår
forngamla segel och åror.

Vi är det väsen som minns
våra fäders folksjälar,
det som hamnat i vemodets
glömska i samtidens förfall,
där kullar och brott,
stenar och jordlott
blivit ruiner för framtidens kall.

Men än klingar bergsalarnas järnhjärta i sveasjälen
bland de som fortsatt bryter i brotten fram
bortglömda sägner och myter,
märker att skalden i bröstkorgen
evigt sjunger visan,
alltid ristar kvädet
om sanna mannamänniskan
som andas in och ut
samma själ som aldrig dog ut,
som skapades och formades
av karga berg och dova dalar,
av fager bäcksmärg och skogssalar.

Här väljer den gamla, den fria
att dö när tiden och sagan om livet
är kommen att avknoppa
flödet till själens kropp.

Men än andas vår folksjäl,
än minns vi vår tro,
än sitter vi i hjärtskutan
med ro och ror i takt med
hjärtat som bultar lyriken
i bröders bröst,
konsten i mystiken
ligger fri framför våra fötter,
i fäders stegade fotspår,
där vi nu stegar och
på stigen fortsatt går
framåt marscherande med
kampen mot draken med
sveasjälens hjärtklinga
redo att möta mörkret.

För än klingar bergsalarnas järnhjärta i sveasjälen.