Ur glömsk knopp
växer ovetandet på
trädets tidlösa grenar.

Tidknoppen blomstrar
ur mörk rot,
ur ljust blot
vissnar dödens krona.

Den fyller myllans mossa.
Den rymmer livets frossa.

Ur mull myllrar nätverk.
Jordens jästa bakverk
knakar i trädbyns skogsvärk.
Urskogshjärtats slag sloknar.

Inget öra mot modermullen måttar.
Ingen höra hur faderdalen kroknar.
Hur nakna bergskungar spottar
mot jordskinnets sköte,
lerkroppens knoppskötare.

Tiden stillar i kvistars ådra,
avknoppad likknopp
ristar sin sista runa.
Avlägsnad rinner strömlös fura;
Ur tid.

Fallandes i daggens vagga,
viftandes med evig flagga.
Somnande skönhet i bar bädd,
domnande skörhet i sydd skrädd.

Skräddarsydd ur Nornors väv
drivs nu likets strama stäv.

Trollstavens fyr
hettar myrens torv,
Trollkarlens bonad
mättar skutans skorv.

Skonad är själen
som ges ny näring,
är föda för
tidens kropp.
Ur tidlös knopp
blommar allt skott.