Broder,
vi delar samma jordliga fader,
samma moder.
Samma himmelska Fader
finns alltid inom oss,
även om en del av oss
har glömt bort den del av oss
som berör samma ande.

Det är denna insikt som kan
förena alla de okrönta grenar
till samma andliga broderskap,
söner till Hans krönta faderskap.

Bröder,
det är dags att förlåta och förenas
och låta vår inre ilska förintas,
så vi till fullo kan förgrenas
på trädet som aldrig slutar intas
och växa rakt upp genom mystikens kosmos.

På detta träd där Gud sitter och gungar
som en stjärna i toppen
och Odens dimma bildar droppen
som livnär oss när vi klättrar
för att få känna den vind
som viner från hans framfart.

Trädets ringar bildar runda vattenvågor
som ständigt böljande växer genom oss
och vi är en del av den trädmassa
som bygger barkborgen i skogens mässa.

Djävulen ligger i dyn
och tuggar på rötter,
krälar och gnager
på trädets fötter.

Det är denne onde ande till orm
som gnager oss till själsvärk,
som endast Guds verk kan bota
genom att mota bort ormens böter
som bygger upp denna falska värld,
som i tidens slut skall falla
när tiden och allting
börjar att vallas av ett nytt ljus,
som till slut får den gamle inom oss
att blöda ut.

Då solen slukas och månen mättar otyg
som dräps i denna istid.
Då ges nytt liv när köldens istappar avtar
och grönskans ängar föder trädets nya ringmark
och bröder skålar i andakt in den tid
där våra väsens själar delar samma sanning,
där deras ögon alla speglar
den stjärna som gungar i trädets topp.

Tiden har kommit
då det är dags för var och en av oss
att på djupet se in i oss i
den grunda pölen på vägen.
Stanna upp på din färd,
gå ned på dina knän
och inför pölen se bilden
av dig själv speglas.

Se mitt in i pupillens svärta
och låt jakten börja.
Glöm inte vem du är.
Jaga mannen du inte är
med skarpa pilar från insiktens båge,
väl valda ur Guds bottenlösa koger.

Sikta med hjärtat
och du träffar ormens öga och tunga,
som tvingas ringla ut ur ditt högra.

Fatta tag i den skadade ormens svans
och tvina den ut ur ögat och tvinga den
att en gång för alla ömsa sitt sista skinn.

Nu ser du dess sanna väsen blottat.
Fjällen är skalad och kvar darrar naket odjuret
som ständigt tuggat sig till ditt förfall.

Se nu hur solen steker ormen
till en mättande måltid
åt en svältande själ.

Nu kan vi sluta supa oss fulla
på tankar, sluta spy ut ord,
och i stället se vad vi tänker
och med måtta leva på denna nya jord.

Se nu hur solen hettar upp pölen till skyn
och molnen fylla ditt glas
med det nya blodets vin.

Blodet från ditt eget offer,
den gamle draken som druckits upp
av trädets förruttnade rötter,
som förenats och förgrenats
ut i stammens topp
genom dess heliga omlopp
som blommat ut i knopp
och givit oss kärnan som förädlats
till Hans rättfärdiga frukt.

Handplockad
av denna evigt gungande Gud,
den ende som kan tugga
och med välvilja svälja
och inåt spotta ut fröet
som nu växer den gren
där vår samsjäl kvistar blad
som badar i det nya solljusets heliga rus,
redo att där möta mossan
när tidens löv faller
från tidlöst träd
och att i denna levande död
för evigt måttligt få frossa
på hjärtats frukt
och urkällans mjöd.

Skål, själsbröder.