Ibland vill Petra säga saker
mest för att få utlopp och få dem sagda.
Samtidigt vet hon att hon inte får.

Det skulle kunna få sådana konsekvenser hon inte själv
kan råda över och hon vill gärna kunna
stå för det hon gjort och sagt.

Men tänka och känna går ju det med.
Inte ens i som plötsligt vredesmod
vill hon råka göra eller säga något
som skulle kunna betraktas vara 'att gå för långt'.

Ändå känner hon så starkt ibland,
att om nu Kerstin eller Harald kan,
så borde ju även hon själv kunna och våga.

Samtidigt 'vet hon' någonstans inom sig,
att det sagda och gjorda,
skulle kunna fastna som tuggummi
i hennes eget hår, sedan.