Strömmande mörker

Nås inte av solstrålar

Svala känslor söver tanken

Syre blir till gift

Densiteten kramar min kropps konturer

När jag närmar mig stranden

Börjar andetagen kämpa i panik

Det tygdlösa utrymmet mellan
sanden och ytan krymper

Gravitationen greppar mina fötter

Siter mig till marken

Däruppe finns en öken av glödheta kol

och trasiga pärlemorsskal

som skär sönder hud

Om jag kliver där

Kommer ljuset smutsa ner mig