Jag blev plötsligt sjuk, som sjuk,
och jag skyllde på värmen. Sedan
ett par dagar fick jag alltmera svårt
att andas och jag skyllde det på

att jag råkat äta några tabletter
ur en ask jag kommit över i
godishyllan i mataffären. Jag
mådde 'fina fisken' i övrigt.

Bara att jag svettades likt en löddrig
och i hastigt tempo riden häst,
mådde rent kroppsligt som en sjuk
hund och andnöden började bli

mig till ett hinder i min gärning,
vad än jag tog mig för att göra.
Hade tänkt mig att gå ut och vistas
bland människor, tänkt åka och

hälsa på släktingar, men insåg alltmera
att detta fick jag skjuta en smula på
framtiden. Sjukhus och läkare ville jag
som vanligt inte i onödan belasta.

Skulle jag nu inte överleva de möjliga
strapatser som ett litet stillasittande
hemmaliv kunde erbjuda, så föll det mig
in att oavsett när någon faller ifrån i livet.

Om det så blir före människan anses
juridiskt vuxen, i medelåldern eller
precis på målsnöret till att bli ålders
pensionär, så får en nog betrakta livet.

Om det haft sina som äventyr och inte
kunnat ses som helt bortkast. Det varit
ett gott liv och en själv borde kunna inse
att om detta är ridån och den är på väg ner,

sakta men säkert, det ofta är 'någonstans
mitt i ett skeende'. Även om det ännu
kan finnas 'så mycket kvar att göra',
måste en gå så måste en. Nu har dörren

eller kanske fönstret lämnats på glänt och
hur framtiden än kan komma att gestalta sig,
stundom en bonde lämnas i full obemärkthet
delvis, på livets rutade stig till schackbräde.