Den lilla staden möttes av en förunderlig syn då morgonen
vaknade. Att en brandbil körde tutande längs Storgatan var i
och för sig inte märkligt, de hade hört brandlarmet tjuta.
Förvirrade vände de sig om och stirrade efter den förarlösa
brandbilen, som skenade i högsta hastighet nedför gatan.
Det märkliga var att föraren sprang flåsande efter bilen,
medan han vrålade med dånande stämma
- Vänta på mig stanna!
- Nej den lilla branden kan du klara själv med brandsläckaren
fnös bilen uppnosigt. Jag har fått nog av dina småbränder,
jag vill ha en rejäl brasa, annars blir jag levnadstrött.
Dessutom har det varit flera falsklarm här i staden. Det var
en gumma som larmade på rent tjuv. Hon hade som hon
sade börjat använda sin pension till brännvin och var
ganska rejält på durran, när polisen satte henne i kurran
för hon provsmakade i affärer. Det var säkert hon som
rakade rent på blommor i din rabatt häromnatten.
Tyckte jag skymtade den purpurfärgade kjolen.
- Nu snackar vi inte mera skit, morrade brandmannen
rejält förargad på sitt oregerliga fordon och lade in
ytterligare en växel och hann ifatt bilen, eftersom den
förlorade hastighet i uppförsbacken.
Med en sista heroisk ansträngning lyckades mannen greppa
tag i räcket och transporterade sig upp på fotstödet och
krånglade upp den brandkårsröda dörren och därmed var
visan kort för det arma fordonet, som blev tvungen att ge upp.
Och han fick sig en muntlig utskällning, som hette duga så
den slokörad linkade hemåt.
- Nä stopp där, åt andra hållet röt brandmannen och
kopplade strypgrepp på ratten och vred bilen ett kvart varv
mot den grå rökpelaren.