Vasst vill vargens tänder bita

vilda vittrors klor vill slita

vill söndra lugn med urtidsvrede

de väntar spänt det rätta skede

då ungen skiljs ifrån sitt bo

när liten pröva vingens tro


Envis flicka sorglös är

fri från fruktan och begär,

modigt vill hon slå sig fri,

från tradition och tyranni

vill planlöst runt i världen vandra

för att finna lika andra


Kalla, grå av hårdnad sten

väcks de upp i månens sken

flockas runt av hennes längtan,

rusigt gripna av förväntan

kalla händer, nakna ben,

hårdhet trår till oskuld ren


Beslöjad röst så hörs i dimma

- Kom mitt barn, vi ser dig glimma

ditt öga täcks av rädslans skimmer

här hos oss allt sånt försvinner

låt diser leda, vår rök dig dölja

om vägen under jord du följa


Ljuvligt lockar rösten lindra,

att kalla, hårda fingrar hindra

ge glömskans söta gift till alla

som ej vill se det goda falla

i gengäld måste du dock giva

upp din kärlek till det fria


En annan röst bak dimmors slöja

flickan tvingas blicken höja

en hand som skingrar dimridån

-Kom nu, följ mig härifrån!

En pojke sträcker fram ett rep

- Armlängds avstånd, inga knep!


Men pojken blir tillfångatagen

flickan ner i djupet dragen,

ord som sas i vredesmod

stillar flickans hjärteblod

Men snö kan smälta, is kan tina

när en finner sig "de sina"