När
någon läser
en roman, exempelvis
historisk roman, även om
den så skulle vara skriven i
'jag'-form, får läsaren knappast
för sig att det är en historisk person
som skrivit boken. Men när någon
skriver dikter i jagform, då kan
en läsare få för sig att texten
är tagen just ur skrivarens
eget liv. Dikt, novell,
roman spelar ingen
roll. Liksom en
sorts fantom
har
skrivaren
varit 'just där
det hände, när
det utspelade sig'.
Hur kommer nu det
sig? Själv är jag övertygad
om att von Munschausen har
funnit på riktigt, att han red på
en kanonkula med mera, det
bara måste ju vara sant,
det låter ju högst som
troligt. Så där kan
en själv tänka
och kanske
även du?
I nuet
är.