Jag är stor nu. Jag ska gå i riktiga skolan. I morgon går mamma och jag dit tillsammans. Mamma är rosig på kinderna och hon verkar nästan lite konstig. Det ser ut som hon gråtit också. Jag rullar bort till henne och klappar lite på hennes jeans. "Det kommer att gå bra det här, mamma, jag kan ju läsa och räkna till tusen, och jag är snäll och allting", säger jag. Mamma sätter sig ner bredvid mig och kramar mig.
"Jag vet, Bill, du är smart och snäll, visst kommer det att gå bra."
Jag känner mig lite konstig, jag också. Hjärtat klappar och nyss körde jag fel. När jag skulle till badrummet körde jag till sovrummet istället. Jag använder rullstol för att ta mig fram, det går fint. Inga problem! Mina kompisar på förskolan är vana vid det, men nu ska jag till en annan skola.
Det darrar lite i hela mig. Tänk om där är mobbare i den nya skolan?
"Nej Bill", säger jag tyst till mig själv,
"ingen mobbare kommer att finnas i riktiga skolan".
"Imorgon kör vi", säger jag till mamma
Mamma och jag ger varandra "high five". Sen skrattar vi båda två.