vi leker våra barnsliga lekar under nybytta lakan
smeker varandra till tröst
lirkar ihop en framtid
eller alla drömmar om den
vi skapar oss ett mönster
att förvara i avståndet
så vi alltid hittar tillbaka
till varandra
och värmen
som endast den andres kropp kan beskriva
känslan av lycka är inte långt ifrån
och det är en ärlig lycka

men luften skälver av någonting mer
den inbillade kärleken mellan två människor
skapar inte riktigt denna värme
denna konstanta andnöd
denna sorg över det som kan förloras
denna svårighet att skiljas

det finns nya partiklar i luften vi vill andas
av ett krig
som tränger in i mina lungor
dödar delar av ett vitalt organ
inte ens vi som lever
får andas med riktiga andetag

bomberna finns i våra trevande händer
och kanske är det därför vi håller varandra så varsamt

så
i stunden där vi tar på varandra och ler
medan människor vi känner
förlorar allt
de trodde varit deras

får jag kämpa emot för att inte avslöja

att jag inte längre tror på kärleken