Och visst älskar du
hennes späda fingrar
iklädda guld
klättrande över ryggtavlan
naglarna ilandes mot själen
och benen virade
runt ditt liv, ditt skal
ditt tomma jag
fyllt av
det långa lockade håret

Och visst älskar du
när brynen sänks
och de fylliga läpparna
talar
hur hennes kroppsspråk
ändras
hur nattlinnet, silke
hänger som på galje
och hur bröstkorgen vidgas
när hon skriker:
ut!

För hon vet att du ser
hennes längtan under huden
hon vet att du iakttagit
när hon ömsat sitt skinn
hon byter skepnad och lämnar
dig ensam i eftermiddagen
utan tid,
utan väder,
i köksklockans tickande
och flugor som satt sig
på bananskal på bordet
och ditt hjärta
det hörs bara
om man anstränger sig, lyssnar
men hon har lämnat
och det ekar
och du
du har aldrig
varit så ensam
och i högtalaren viskar
gamla gubbar om kärlek
det är allt du har kvar:
gamla gubbar om kärlek