Jag vet inte vad jag ska göra för att få livet att kännas riktigt
och vettigt, och inte som någon jävla simulering?
Jag mår piss nog för att känna mig verklig, huvudet rullar runt i någon slags avslagen smärta...
Jag tror min själ är bedövad - jag liksom ser saker utan att känna dem.
Kanske därför jag bara vill att denna värld ska gå under? det skulle tvinga en från detta trygga, allt serverat, menlösa existens...
Har inte energin att riktigt ge mina texter en ärlig chans.
Där med inte sagt att allt är skit, min karriär går bra...
Trodde egentligen aldrig något annat, och det är liksom inte arrogans från mitt håll, men 90 % av alla jobb jag haft har jag klättrat och tagit mig an en större roll.
men, va fan denna andfattighet...
Jag vet inte kanske är åldern? Jag ser på ålder kanske annorlunda än de flesta andra? Ett år för mig är en jävla evighet. Vilket är kanske konstigt i sig, eftersom dagarna går fort för mig.
MEN det känns som om jag väntar bara, på något större, viktigare... mm... jävla dravel...
Förmodligen ganska vanlig reaktion, om man blir ifrån tagen det man gillade mest av allt med att leva, och förvandlar den känslan man fick av det
och ersätter den med en, 'tja, detta va la kul, fast... nytt skulle jag inte direkt kalla det...'
jag brukade leva för den där känslan när man va jävligt fucked up på alkohol och liksom gled igenom denna falska existens med en slags rustning som alkoholen gav en...
Namnlösa, menlösa ansikten blev leksaker för vad den humör man va på...
Saknar den där giftiga mörka känslan jag hade ibland, kände mig jävlig farlig...
Saknar att känna mig farlig...
jag vet att jag har det i mig
men fan de ligger jävligt djupt begravet...
"tankar en sömnlös lördagsförmiddag"
Jag va ganska nära pulsen på den tiden, och nu känns det som om jag är så
långt bortplockad från den att jag börjar tvivla mina egna minnen av det...
Den enda gången jag får känslan av att vara på tunn is är på jobbet numera..
Enda stället där man får en uppgift (ingen annan vågar ta i) och liksom...
Detta kan skita sig rejält, men...
Livet är så grått och trist, att när den stunden kommer och man känner bara lite
grann, den där rädslan att misslyckas och gå ner med skeppet...
Att man fullkomligt omfamnar den stunden, uppskattar att man fortfarande förmår att känna så, att man fortfarande hamnar i sådana situationer...
"Kanske jag bara är en simpel revolverman? ... som bara känner sig levande när
man stirrar ner i ögat på någon man inte känner, och inte vet om man kommer överleva...
Jag lever för den stunden precis innan man drar sitt vapen..."
Jag brukade göra allt för fly stunder som dem, avskydde dem, sa
"varför händer detta alltid mig?" och
"jag fixar inte detta!? Varför!?"
men jag överlevde dem allihop
överlevde mig själv
rullade ur min grav jag grävde...
men något dog
något saknas
ty sedan dess har ingenting varit den samma.
Det är inte längre samma ögon som bara ser mig, mina ögon ser mig i all.

”Screw it” säger dem, ”man lever bara en gång…” Och de må vara sant, men varför känner jag att allt jag känner och upplever har upplevts av mig i all jävla oändlighet?
Folk drömmer om ”the easy street” livet med guldsmak… fritid, kanske förtidspension…? Mer av det goda och mindre av skiten…
Och jag drömmer om samhällets kollaps, försöka somna i skogen, regn, 8 plusgrader, mygg, 'knak…' ”va vad det?” dunkel skog… ser bara skuggor…
Törstig… vad kan jag finna vatten… ? inte ätit på en vecka, jag känner va enda cell skrika i hela kroppen…
Är det leva?
Är det leva livet?
Vet inte?
Men är sitta och glo på netflix, käka mys mat och dricka en flaska vin… Är det mer eller mindre leva livet?
Är vi inget annat än dömande apor, som inte klarar av att se att andra apor har andra sätt att se på saker?
FAST DERAS PISS SAK DÅ FÖRSTÅS!!
Men samtidigt så kräver våran aphjärna att andra apor ser och förstår och respekterar våra tankar, känslor och val…
Skrik
Skrik din råtta skrik

Varför vill alla ha bekvämlighet?!