min blick är till ro i mig själv

i brasans knarrande ljushav

värms hjärtats språk

osynlig i den jag är gav mig mitt öde 

och pulsen i mina ådror 

sedan dess är inget

och allt ristat 

förutbestämt

när jag reser mig

går fram mot morgondagen 

fast jag på ett märkligt sätt är kvar 

mina ömmaste ord är 

alla mina stjärnljus

I mig sjunger min själ

Jag mår så bra

I verkligheten därute är det ett

vackert & stillsamt farväl.