Jag täljer gudars tunga,
låter stavar tala visa ord
när folkets öra höra
hedniskt hat ur svavelhjärtat
skära, tära, lera, tjära
stoppar modets blod

att leva, flyta fritt få drypa
efter gapet fött vår jord
där i vår urtid
vandra samma gamla skrud
som vävs av vävens trådar,
tränger genom alla inre gårdar,

själva av oss själva,
orden skapar Oden
orden Oden skapar
täljer trädets önskan
att ur askens aska
blomstra tvillinggrönskan.

Hänger Ymers far kvar,
villiga ginnungagap
varar i fåror våra,
rinner ur bergens brunnar,
fram i tundran,
dunder dånar högt i skyn
och röken sprider dimman,
bländar blinda skaror,

skutor välver, marken skälver
vilda vågor sväljer solens sken,
dränker drakar, dödar karlar,
veka stakar stupar hårt i hargad tid.

Ulven ylar, björnen brölar,
Garm han golar, tuppen galer,
männen mäktar inte med,
men snart vill solen åter
vända, vrida, hälsa jorden,
alla cyklar har sin gång.

Inte har vi glömt
de rika stenar,
ristade med forna ord,
där bröder skola kämpa bröder,
världen klyvs och himmelen rämnar,
lämnar oss åt våra öden, där i

skymningens rök är gryningens gök
där fåglar kvittrar, ängar gror,
Balders söner fäktar äkta svärd
mot hatets bror
och världens träd
det står helt ståtligt stilla,
växer, håller takt med vävens slag
och Nornors ödestrådar förebådar
tiden som den komma skall.

Där drakar åter kommer,
ormar krälar,
allting går i cykler,
kommer om och om igen,

för cyklar kommer cyklar går,
och fader vår till alltet,
han som sådde fröet
till vårt världens träd, består
och spanar orört på
hur formen tar sig,
ter sig i hans famn,

det inre gårdarike,
själens ljusa rem,
vårt inre gudarike
som vi alla kallar hem.