TANKEVÄCKANDE EN FARSDAG.

eller vad skall man kalla detta Västkustminne. berättat och nedtecknat bland goda vänner.
En sannolik skröna att förgylla kvällen med, bland nya och gamml berättelse om kärlekens irrvägar.
<<<<<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Så stod vi slutligen kring graven, de allvarliga, svartklädda männen. Sänkte ned kistan i det granrisklädda hålet i marken.
All jord var nogsamt kamouflerad med det gröna gräset av plast.
Plankramen som männen stod på var stabil, tackar för det.

Det fanns ingen plats där nere för de levande.
Offret var dött som skulle den vägen vandra till evigheten.

Prästen kom fram, prästkragen denna vita symbol. Som med sitt analoga namn, påminde om en förfluten sommaräng.
Strikt och knäppt bars den som krage.
Prästen hade stela anletsdrag, trots hens ungdom påminnde mig om stundens allvar.

Händerna var knäppta kring en röd bok.
Bibeln förmodade jag.

Jag hade begärt att ceremoni hölls, kort och utan överdrivna bibliska inslag, snarlikt en profan begravning.
Så mycket det nu gick att göra detta utan att bryta mot prostens och ”brudgummens” önskemål.

Det var troligen så, som min kära fader såg det.
Ett "giftermål" , han skulle vigas till jorden och evigheten.

Detta hade far nogsamt påpekat för, den gamla "prosten" i instruktionsbrevet, för begravningsritualen.

Till avgrunden går färden, sade jag vid samtalet med den nya unga prästen. Då hade hen ödmjukt påpekat att det var jag, närmaste enda anhörig som var den som numera bestämde hur och var ritualen skulle utföras.
Borgerlig eller kristen och hen frågade även ifall det möjligen kunde vara någon annan trosinriktning som var aktuell.

Ha, tänkte jag prästen tänkte smita undan, sitt och kyrkans ansvar.
Kände åter svedan i mina knän och mindes rappen på min rygg . Som det var i går, återkom minnet av ett avlägset förflutet, händelsen en evighet sedan.

Upplevde i minnet, som i ett nu, stunden när jag fick stå med skammen och be om den himmelske faderns, församlingsfaderns och min världsliga faders förlåtelse.
Framme vid altaret hade denna avbön skett, jag stående på mina bara knän.

Nej, far nu skulle du få möta ditt samvete i din jordgrop för all framtid.

Nu vid graven såg Prästen på mig och nickad med en blick mot, skopan i ritualhinken, den stod beredd, trots att jag nekat mull begjutning.
Ingen dop ceremoni vid graven, hade jag sagt bestämt.

För liktydigt med ett dop såg jag detta, tre skopor mull begjutning.
Då skulle far äntligen få syndernas förlåtelse och kunna som ett oskyldigt barn, återuppstå på den eviga frälsningens dag.

Ren som ett nydöpt barn, kunde han få återlösning av skuld och alla onda gärningar. Åtminstone det svarta och egoistiskt onda lämnades kvar i den mörka gravens djup.


Jag skakade nekande på huvudet, steg fram till graven tog.
Tog handväskan jag burit på min arm.
Tömde den i graven.

Väskan var fylld med tröskad råg.
Med ovanligt stadig röst sade jag; nu Far skall du få vila i din evighet.
Vila tillsammans, med all den säd. Denna heliga frukt, en livets frukt som min kropp vidrörde i min synd.

Snäppte igen handväskans knäppen, med en smäll.


Så blev allt det förflutna endast minnen. De inhyrda bärarna från förläggningen lade snyggt och hoprullade repen på en kärra för borttransport. Lyfte på kupan som skulle hindra att någon föll i graven, den enda krans som klädde den var min av mörk järnek.


De främmande männen stod i en liten klunga och någon tände försynt en cigarett. De undrade säker hur de skulle göra?
De undrade nog, ifall de bara skulle avlägsna sig efter välutfört arbete.
Begravningsbyrån jag anlitat hand hade tydligen brustit att förtydliga sin information.

Främmande fåglar i en främmande ort.

Prästen gick fram och tackade dem med handskakning enligt svensk sed. Kom sedan fram till mig, öppnade sin röda bok som var ett diarium. Den innehöll det papper jag skulle underteckna. Ett bevis att Far blivit enligt mina önskemål blivit jordlagd, på kyrkans mark i grav och så stod ett nummer.

Då var vi klara för i dag, hen skrattade kanske av lättnad.

Vi ses kanske framöver ifall det är något som du har att fråga om rent privat eller kanske något av praktiskt karaktär.
Mycket har förändrats sedan den gamla prostens tid, sade hen, log ett nästan förföriskt leende. Jag är alltid tillgänglig i kyrkan som du vet och förstår.
Hen var tillade med sin späda könstillhörighet.

Prästen lyfte av stolan vek ihop den och hängde den över armen.
Gick som en trygg civil människa upp emot kyrkan.
Bosse.

Jag satt kvar i kvälls skymningen. Slappnade av, när
vi vänner njutit av en god samvaro.
Jag hade åter förflyttats till nuet.
Fridfull hade vår avslutning på dagen blivit denna Västkust träff.
Flickan som jag träffat första gången, smekte mig intimt när jag avslutade min drapa, med denna bön, som prästen gav oss färdkost inför framtiden.

<<<<<<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>

l lammets blod är frihetens gåva.
Kysste du mina blodiga spikar,
de som naglade händer och fötter
vid livet ännu en stund.

Vid själarnas Bro du väger
Dina sista talenter,
där kunde du även
köpa dig fri den gången.


© Bosse 14 november 2021.