Jag kan bara inte va kvar.
Den här rymden är för stor
å den äter upp oss.
Vi som stannar kvar å drunknar i våra egna tårars avgrundshav.

Vi som stannat här i ett å samma här
å trofast skickar ut portolösa kall uti ingentinget.

Vi som måste hämta hem oss själva.
Vi får inte drömma för hårt.
Vi måste vidare nu -hoppa på tåget när vi stått kvar som älskande stenstoder på den här fågelsketna, regndränkta stationen och sett tåg på tåg avgå i hopp om att en dag få vara å kännas och famnas och befrias inuti varandra.

Din väderlek har jag också lekt.
Du är min spegelbild. Å jag leker att våren är här och värmer den här eviga härjade vintern.

Men sommarsolen frös i år igen och jag har väntat på värme för länge. För länge för att orka drömma om att den tredje våren blir vår. Frysa in det här ömma hjärtat igen. Hur ska vi orka leva så, i en evig fryst längtan. Bara i ett hopp om att vi finns. En evigt irrande tro som stänger ute allt liv runtomkring den här drömmen.

Vi kanske bara är ett kidnappat jag.

Vi måste leva.
Det gör för ont att bevara oss.
Snart finns inget syre.
Och det sista… kan jag inte donera din feberinhalation.