-Det här känns inte bra, sa hon.
-Nej, jag vill inte.Sluta! Låt mig vara!

Men någonstans inom henne var det ändå något som sa ja. Som ändå ville veta. Efteråt kände hon sig som en lus. Genom att ta reda på sanningen trodde hon att allt skulle bli bättre. Nu vet hon alltså, men mår hon bättre för det? Var det som hon trodde det skulle bli?

Kanske är det som han sa, att hon hellre fantiserar om det än att ta reda på hur det känns i verkligheten. För i fantasin är det inte fult, där är det vackert. Överallt kan hon känna hans doft hon luktar som honom, hon känner smaken av hans mun i henne. Ska hon aldrig bli kvitt den där känslan i magen, som molar på låg volym hela tiden. Som sticker till när hon minst anar det. Den gör sig påmind när hon minst anar det, i soffan, i sängen, framför datorn, på lektion i skolan. Är det ångesten som tar överhanden? Men hon undrar varför hon inte kan känna ångest över svåra saker. Varför det är så lätt att bara borsta bort allting, trycka ner det tills det inte finns längre och sen glömma bort att det finns? Det är bara magens molande som gör henne påmind.....

- Jag vill ha dig, viskar han i hennes öra. Det blir alldeles varmt av andedräkten, hon puttar bort honom, men han är där igen, viskar, frågar, leker, rör vid henne. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att hon ska gå ner på knän.

- Snälla, rör vid mig, ta mig. Jag står inte ut längre, säger hon desperat.
Hans hand rör sig över hennes kropp, smeker, långsamt. Det är varmt, hon sparkar av sig täcket, sätter sig på honom, kan inte hålla sig längre, måste få ut allt ur kroppen....

Efteråt sjunker hon ner på golvet, gråter över sin svaghet. Varför måste jag ha honom?, tänker hon. Han ser henne, hon ligger på golvet och skakar av gråt. Han gör sig inget besvär att gå fram, utan betraktar henne bara. Hon reser sig upp, torkar tårarna och dras med en gång till honom. Han är som en magnet, hon kan inte låta bli honom. Hon måste kyssa honom........