Jag gick min vanliga promenad som jag gjort så många gånger förut
men plötsligt tog vägen slut konstigt, vände tillbaka men det var rätt väg vände tillbaka igen men vägen tog slut igen.

Vägen slutade med ett tät buskage, jag trängde mig igenom med stor möda och kom till sist fram till en stig och följde den. Långt om länge kom jag utmattad fram till ett stup.
Tittade ner, en underbar utsikt över en liten by med gröna ängar och en liten å som flöt igenom byn.
Det måste vara lyckliga dalen som jag hört talas om, dit måste jag. Hade hört om man tror sig upptäckt lyckliga dalen var det bara att höja på armarna så svävade man dit.

Tvekade en stund lyfte på armarna och lyfte till min stora förvåning och långsamt svävade jag ner mot dalen.
Landade med en duns mitt i en villaträdgård. Några barn kom springande vad kommer du i från.
Jag pekade däruppifrån usch vad hemskt sade dom och hämtade sin mamma och pappa. Jag berättade hur vägen tog slut och att jag bestämde mig för att prova med att lyfta armarna. Är detta lyckliga dalen frågade jag där alla alltid är lyckliga, kan man stanna här?
Jo men bara om man är lycklig svarade dom. Hur blir man alltid lycklig då frågade jag. Det blir man här, alla här är lyckliga och då förblir alla lyckliga så enkelt är det.
Får jag stanna kvar här frågade jag,
så länge du vill.