Gumman i blåsten gick ut för att vädra
de endaste kläder hon hade som sina
med näsan så röd att den gott skulle hedra
den stoltaste fyr under nattvindens pina
Hon gick och hon gick över snöskylda hällar
och naren bet hårt hennes länder och hud
men oh, hon var stark som sju levande fällar
med ramar och allt och med grymtande ljud

Gammal men rask som det anstod en mora
hon fann det bra gott att i markerna vandra
med snuset på fickan och kängor så stora
att var och en rymde tre till på varandra
Hon gick och hon gick, fastän sällan hon vilat
var där bara nuet och väldoftens kall
Om varmvatten funnits hon skulle dock ilat
till balja och såpa, med ens i så fall

Blåsten fick fart där den fann henne gånga
med stövlande kliv mellan stammar så kala
försökte förgäves och åter att fånga
den sjal som hon bar där hon gick på det hala
Hon gick och hon gick, fick sitt klädförråd slickat
av väder och vind just som hon hade tänkt
En friskare vind kunde vädret ej skickat
en renare snö kunde himlen ej skänkt

Pustarna busade med gråa håret
som yvigt och ivrigt åt alla håll följde
med vindar som vilt levde loppan det året
och glatt genom ängar och tallmoar sköljde
Hon gick och hon gick och passerade grindar
till gårdar och fäbodar, vallar och tun
Om aldrig hon upphört att vandra i vinden
så går hon där ännu när marken står brun.



30/1 2022