Har mött din själ

i det väldiga hav

längs vågor

till stränder

som förde oss samman

i minnen från förr


Kan du minnas

att du rört vid mig förut

att du har blåst vind i mina segel

vid orienten år 1667

havet minns allt det som varit

ner till oceanens djup

når strimmor burna av ljus



Jag fann dig där tills slut

i det skapande alltets

vågiga drömmar

vid skimrande koraller

och urgamla stenar



Vi färdas i strömmar

av miljoners år

när våren kommer

är bladen nya

växer på din nakna kropp

jag ser dig överallt

under den återuppståndna eken

vid den glittrande sjön,

du har varsamt placerat ditt ljus

och brinnande klot i mina händer.