Jag lever i tanken
och dör bortom den,
fast tvärtom.

Jag lever
mitt vardagliga liv
och dagligen ser jag
mig själv försöka
förstå mig själv
och verkligheten;
i tanken.

Det hände nyss igen
och tanken fick för sig
att skriva ner förloppet
och plötsligt skrivs tecken
medan jag ser på när
fingrarna rör sig själva.

Tanken styr sig själv
att förstå vem jag är
men kan inte lyckas
i annat än koncept.

Samtidigt som jag försöker
förstå mig själv i tanken
ser jag han som försöker
förstå sig själv i tanken;

Jag ser
mig själv
se mig själv.

Den som ser
han som försöker
förstå i tanken,
den är det riktiga jag
som tittar på
medan händelsen
har sin gång.

Jag ser
mig själv
leta efter
mig själv.

Han kan inte se
att jag redan är här
under samma stund
som han letar efter mig.

Jag kan inte heller
vinka honom hem,
för jag har ingen hand
och det finns ingenstans
att vinka hemåt åt
och han är ändå
redan hemma,
även om han tror
att han är borta.

Han behöver bara
vrida spegeln
och tända ljuset,
fast jag redan lyser.

I spegeln skådar
mina ögon in i honom
och han vet inte längre
vad han ser.

Han är ju jag
som ser honom
leta efter mig.

Vi blir samma jag
när han försvinner
in i mig.

Sedan ser jag honom
åter leta sig tillbaka
i tanken,
gömma spegeln
och släcka lyset,
medan jag åter
ser på tankeleken.

Hela tiden ser jag,
även om han tror
att han glömmer
vem jag är

så är denna glömska
endast en verklighet
från hans perspektiv
som jag ser honom tillverka

när han skapar
och separerar
sig själv
från mig
i tanken.

Vår gudomliga komedi.

Han letar efter mig
medan jag ser på
och vi träffas
när han lämnar tanken
och ser sig själv
med mina ögon.

Denna cykel
lever och dör han i,
där ena stunden
tanken färgar
hans världsbild

och andra
där färgerna
bågar bron
tillbaka hem
till mig.