I min skog är det dött och tyst

I min skog är det stilla


Svarta korpar flyger oväntat av och ann mellan träden

De är förvånansvärt stora med breda vingar, de skrämmer lite



I min skog finns inga människor

Människor bor i staden, i små hus



Här finns bara krälande ormar

Små vältrimmade rävar. Ugglor men de syns inte

Det finns grodor i tjärnen. Och älgfamiljen. Hela släkten



I min skog börjar det plötsligt skymma, mörka skuggor faller när solen går i moln och dagen försvinner. Då vill jag gå hem.



Det är en lång väg tillbaka till människornas by. Och det skymmer.



I min skog finns död och tystnad

Det är en sorgesam andakt i min skog. Och korparna flyger.

De vet. De har en osynlig gemenskap.

De är släkt med Hugin och Munin.

De vet saker som jag aldrig kommer att kunna förstå.



Det finns hemligheter i min skog.

Och jag längtar alltid dit.

Till tjärnen. Till de stora tallarna som ljudlöst rör på sina kronor. Och många andra ting in i vildmarken dit jag aldrig vågat mig.



I diken finns upphuggen ved som någon lämnat. Eftersom korpskogen inte tillhör människorna. Bara en vördnadsfull besökare får då och då tyst gå på dess stigar.



Det finns grodor. De kväker till varandra och i deras ögon speglas hela universum.