hon hade velat ha en trygg plats, en trygg gemenskap, ett folk som fanns. men allt var tystnad och kramp, utfläkta ben och övervåld, övertalning och aldrig ett endaste nej fick hon yttra. ibland vände hon sig om, tittade rakt på de andra. men där var bara ögon utan botten, kroppar utan kött och andetag utan syre.

hon stod på ett ben. vägde sanningen hon ville säga. sanningen som ingen ville ha. antagligen hade hon inte ens kvar det andra benet.