Jag var ute igår och vandrade
på en skogsväg,
mötte inte någon
förutom en katt
som plötsligt dök upp en bit bakom mig
och när jag kallade på den
kom den snabbt fram
med svansen rakt upp
och med en godmodig blick.

Jag böjde mig ner
och kelade lite med den
och vi fick en mysig pratstund.

Sen sa jag hej då, bäst att du går hem
dit där du bor
och så vandrade jag vidare.

Den verkade stanna kvar
och begrunda mina ord
men efter en stund
hörde jag ett ivrigt jamande
och när jag vände mig om
såg jag katten komma
springande ifatt mig igen.

Det blev en ny stund med prat och kel
men sen sa jag
med lite bestämdare röst
att nu var det nog dags
att vi skildes åt
och efter att katten hade rullat runt lite
på marken framför mig
så sa vi på nytt
hejdå till varandra.

Jag gick över ett litet krön
och när jag lite senare vände mig om
syntes inte katten längre.

Men tack lilla du
som fick min dag att le.