Hon blev upprörd över att höra någon säga
'Jag förstår dig'. Vilket skulle kunna göra
vem som helst upprörd.
En sak är ju att uppmärksamt lyssna till någon
som talar eller pratar. (Skillnaden har avhandlats
alldeles otillräckligt i böcker,

filmer, pjäser samt samtal över en tallrik som
kallnande spaghetti) Någon kan få för sig att
plötsligt utbrista en sak
i stil med 'Jag önskar så jag var den'. Vilket
egentligen betyder i översatt form 'Jag skulle
vilja vara sådan eller kanske',

'Jag skulle vilja kunna det som den kan, lika
bra och godkänt, bara jag samtidigt fick vara
mig själv rent mentalt'.
Så är det ofta nog. Samtidigt känns det ju lätt
skruvat om en själv hör någon utbrista något
i stil med 'Jag skulle också

vilja vara en duktig målare, bara att jag skulle
vilja måla innertaket i kyrkor, snarare än väl
ytterdelen av ett hus'.
Fast samtidigt lätt att förstå. Det trista är förstås
att måmga 'konstnärer' blir kända och över sig
värderade först när den

fått permanent adress på körgårn. Att påstå sig
förstå någon är nog inte riktigt detsamma som
att säga 'Jag kan förstå
att människor kan känna det så i en situation
som din'. Litet som i den där reklamen om
något slags nedgrävd skatt.

Och så fick Long John Silver, du vet skurken i
(Boken 'Skattkammarön' av den där berömde
Robert Louis Stevenson)
veta att ön där han förvarar sina nedgrävda
hemligheter, numera ligger nere i havet unge
fär på 3000 famnars djup.

Om sanden var tillräckligt porös och kistan av
korkek, så kan den ha flutit iland på 'en annan
strand' och upphittats av
ett gäng barn som numera vuxit upp och har
sina dukater placerade i 'fasta papper'. Liksom
du har din egen börs.