Den gravt försummade flickan i den hårt dysfunktionella familjen, hon har inte sagt ett ord på 5 månader, psykiskt våldtagen, ett spöke som flimrar förbi ute på den absoluta och akuta marginalen av tillvaron. Mamman lika tyst fastgjuten vid hushållsbestyren. Styvpappan en utstuderad narcissist med en blödande själ, han mobbar ned flickan till oanade bottenskikt av icke-vara och förnedring. Hon är en inbiten hemmasittare, vägrar att gå till skolan, vägrar att bli mobbad. Socialtjänsten är aningslös och allmänt impotent. Föräldrarnas lyckade fasad är charmig och intelligent. Den superstressade flickan kräks på nätterna och styvpappan skäller ut henne. Mamman är en förskrämd liten fågelunge 15 år gammal. Flickan tiger och lyssnar på Joy division och The cure och grubblar på sitt suicid. Mamman kryper och gömmer sig för den grymma verkligheten under en matta. Styvpappan är arrogansen och godtyckligheten personifierad. Flickan hittar en dunk med bensin i förrådet och när hon är ensam hemma så dränker hon radhuset med bensin, klär av sig naken, och tänder på.
Hon springer ut i skogen och dricker whiskey och sniffar kontaktlim. Så här jävla härligt och underbart har livet aldrig varit. Eld är hennes enda språk. Hela radhuslängan brinner upp.