när det är grått av slitnaste vardag
men ändå
genomlyst av vår flamma
så alla känner och ser
alla så lika vi är
skapade av eld och ljus

kärlekens största mirakel: att se en människa öppna sig
i tillit, släppa till sig själv utan förbehåll
tilliten som dagens samhälle råder brist på
beror på fadern egoisten diktatorn
vars finger sprider de märkta korten
för att driva genom sin vilja
ingenting är ömtåligare, mera bräckligt än detta mirakel,
frosten eller stormen går däröver - okänslighetens frost,
hänsynslöshetens storm. Den tanklösa egoismens klack
trampar den och sedan är den inte mer.
Ödsligheten lägger sig över vad som en gång blommade så ljuvligt.

Vänskapen klarar det bättre - den söker mindre sitt, den
rycks inte hit och dit av lidelser, den går varligare fram,
men dess blommor är heller inte av den ojämförligt
ömtåligt sköna sorten.

Det finns människor som gör allt för att krossa,
utplåna den sköra blomman
Oavsett skäl denna människa inte frisk
och utgör för för varje levande risk