Alla blir så bestörta, chockade och förvånade när den av läkare och personal djupt kränkta, förnedrade, förödmjukade och förolämpade rättspsykpatienten plötsligt kvicknar till ur sin neuroleptikadimma och skrider till verket och tar ut sin rättmätiga hämnd och tar livet av sina plågoandar en efter en. En otrolig förvåning råder på högsäkerhetsjukhuset och naturligtvis den solklara insikten av att vi har inte gjort något fel. Vi har absolut inte gjort något fel.
Rättspsykpatienten ligger på sitt rum och jublar och mår så jävla bra, bättre än någonsin tidigare faktiskt. Hon lyssnar på The Stooges och drömmer sig bort. Livet är underbart.