Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Han var vågen som fick mig att drunkna.


Strandromans

Vinden blåste över våra ansikten. Där vi satt på stranden med våra blickar fästa på varandra. Dina ögon djupa som hav och lika intensiva som vågor.

Våran tid tillsammans skulle inte vara långvarig och jag visste att din plats bredvid mig på strandhandduken snart skulle vara tom. Där av ville jag endast dyka ned med dig under ytan lite snabbt.
Jag planerade aldrig att drunkna…

Jag kämpade emot, det gjorde jag verkligen. Försökte hålla mig kvar vid ytan. Sprattlade som bara den. Men så sköljde vågen åter upp och svalde mig. Det var du. Dina ögon. Dina kramar. Ditt skratt. Din charm. Dina ord. Jag kunde inte hallå mig kvar. Hann inte hämta andan. Så jag drogs med, ned med vågen, djupt nere i det kristallblå vattnet.

Där, under ytan, var även du ett tag. Tillsammans var det tryggt och varmt. En värme jag inte känt förut. Likt syre i vatten bubblade känslor upp inom mig. Men du verkade ha bråttom upp. För när jag just slagit mig ned på havets botten så simmade du uppåt.

Din djupa blick var inte längre självklar kärlek. Samma blick som svalde mig i början, lät mig senare ligga kvar på botten själv. Jag som trodde vi skulle vara där tillsammans. Som en dröm bland korallreven, du och jag. Omfamnad av vattnet och av varandra. Men till slutet var det endast ett allt för salt hav som höll om mig. Det blev kalt, kyligt och ensamt.

Jag vet inte hur eller när, men jag lyckades komma upp igen. Som uppspolad av en ny våg, åter på stranden. Denna gången sitter jag ensam på strandhandduken. Som jag hade anat simmade du din väg och var nu inte längre vid min sida.

Solen verkar vara stark, för jag känner mig torr och har bekvämt brett ut mig över hela handduken. Jag njuter av strålarna som träffar min bara kropp. Men då och då hostar jag fortfarande upp lite vatten ur lungorna. Aj så ont det gör. Dock påminner jag mig själv om att du droppe för droppe försvinner ut ur mig vid varje hostning.

Vinden har mojnat, vågorna har tagit av och havet är nu alldeles stilla. Du börjar allt mer likna ett sandkorn på den långa stranden. Jag är dock rädd, rädd för att en vindpust ska blåsa upp din våg igen. För om jag är ärlig så hade jag riskerat att tappa andan under ytan med dig igen.




Fri vers (Fri form) av Nötskrikare
Läst 51 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2022-08-11 22:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Nötskrikare

Senast publicerade
Strandromans
* Se alla