I kraften av mitt namn
ser stugdoften dimmig utöver gården.
Och nu vet jag att livet aldrig
bara passerar förbi mig.

I redighetens ostädade vrår föder
kvinnorna sina barn.

Och jag står häpen i mina funderingar
tills kyrkklockorna ringer ut
alla världens förlorade städer.

Det kommer att plåga mig,
att se all förödelse
att somna till tankefel

och att segra, tror jag nu
om det inte är ett tankefel.