Jag stod där framför busken. Där var den. Night shade.
Den hade fuktiga, svarta små bär som nästan såg lite lockande ut i solljuset. Jag fick lust att sträcka ut handen och plocka ett, eller åtminstone känna på dem. De såg så goda ut.
Mina tankar drogs istället till min mor och hennes elaka kommentarer till mig då jag var tonåring och kom hem efter en dag i skolan.
"Vad skönt det var innan DU kom hem. Vilken tråkig stämning det blev nu, när DU är här."

Ja. Så kunde det faktiskt låta ibland när de båda satt i köket, hon och min pappa. Min pappa, som jag hade längtat så mycket efter när han inte bodde med oss.
Och så trist det hade blivit så fort han flyttade in!
Jag hade kunnat säga precis detsamma -om honom- nu när han bodde hos oss.
"Vad tråkigt det blev, nu när DU är här."

Tårar brände bakom ögonlocket och det rev lite i halsen. Jag ville bara gråta. Men det gick inte, jag kunde inte. Min uppväxt var hemsk. Den var väl egentligen bara tom, innan pappa flyttade hem till oss, men EFTER han hade flyttat in så blev allting bara så mycket värre! Innan - så kunde mamma ha tid med mig, nån gång emellanåt, och jag fick sova hos henne . Hon sa snälla saker och kunde killa mig på armen och ändå vara "mamma", men efter att pappa flyttade in så var hon som helt förbytt och helt uppslukad och såg inget annat än min far. Hon var som ett litet barn. Se mig, hör mig.
Det var som att jag hade slutat existera. Jag blev en vuxenpsykolog som fick höra alla hennes vuxenproblem och jag fattade verkligen INGENTING. Värst var det när hon grät och jag fick trösta henne för att "han var så ELAK". Jag var så rädd och jag tyckte så illa om min pappa som alltid gjorde mamma ledsen. Jag hatade verkligen honom och ibland trodde jag att min mamma kanske skulle till att dö, för hon grät så innerligt. Inte heller begrep jag hur de blev vänner efteråt. Det var obegripligt. Varenda gång likadant.
Plötsligt var de bara vänner. Igen. Och allting bara bra. Hur hade det gått till? De hade inte ens pratat om det.
Allting var fullkomligt obegripligt.
Med åren som gick blev det bara värre.
Mamma hade sagt så mycket sårande saker att tomheten hade vuxit till ett rent och skärt hat. Det kändes som om jag aldrig riktigt hade fått lära mig vad kärlek var.
Busken framför mig kändes lockande. Bären ville nästan ropa.

Hur känns det när någon dör...någon som ändå inte finns?
Det var sista tanken innan det söta bäret krossades i munnen.
Jag såg sakta min far falla ner till marken.
Han höll sig för bröstet och sa "Ja, jäklar! Det var ett gott bär..", innan han segnade ner och dog.
Utan att för den skull någon enda gång ha sagt ett enda
"Jag älskar dig" till sin egen dotter.