Naken på ord
som förföljer
kanske så som de känslor
som stannar kvar
blickar ut över
astrologens hav
stjärnor kanske inte kan trösta
men inte heller döma
det värker i kroppen
verkligen värker inuti
lägger mig att vila
i orkidéns famn
för hennes kronblad runt mig
och somnar
bara för en stund
även vildrosen breder ut sina vingar
och omfamnar
trygg
lika tryggt
som när du är hos mig
påfågelögats viskningar ger hopp
inlindad i en slags dröm
där tårar av glas inte längre rinner
betraktar min spegelbild
hon tittar tillbaka mot mig
naken
naken på ord
men inte på känslor
ett regn faller
men inte över dig
för du bär regnbågen
som paraply
dess färger
du bevarar
för de är din aura
även då regnet avtagit
och poesin glittrar
även i natt.