De träffas varje helg, enbart på fester. Ikväll har de bara snackat lite med varandra. Sagt hej. Suttit i en ring med Pim-Pim, Frida och Adam och diskuterat kvalitén på Adams Spotifylista. Ätit dillchips ur samma skål. Men inte snackat.
Varg försöker hålla sig på avstånd, men det är svårt, för det är något intressant med Freja. Hon existerar så kraftigt. Lyckas döda all logik genom att alltid dyka upp från ingenstans, först vid kyrkogården där han vanligtvis alltid får vara ensam, sedan på järnvägen bakom hans lägenhet. Sådana sammanträffanden händer inte. Vore han inte ateist skulle han tro att det var ödet.
Någon gång vid midnatt sitter han ensam på Adams säng med gitarren i knäet. Har inte suttit där länge förrän Freja kommer in.
Det grå håret med rå, mörk underton är plattat idag. Hon bär en svart klänning och en kortärmad jacka över. Runt handleden ett svart armband av läder.
”Fina stjärnor”, säger hon och syftar på paljettstjärnorna som är klistrade på hans ena kind.
Han lägger ifrån sig gitarren. Säger sedan det han väntat på att få ta upp. ”Jag såg dig förra veckan. Vid järnvägen.”
Freja stannar på vägen till sängen. Hon plockar fram ett läppglans ur jackfickan och stryker ett lager över läppen. När han inser att hon inte tänkt svara lägger han sig ner, knäpper händerna bakom nacken och blundar.
”Varför balanserade du på rälsen, Freja Lindh?”
Hon harklar sig. ”Varför skrek du inte hej, om du såg mig?”
Det har han också frågat sig själv. För att de inte gör sånt, ses och snackar. Inte utanför festerna. Det vet ju Freja också, eftersom hon aldrig svarade på meddelandet han skickade den kvällen.
Vill du … Han lägger band på sig, omformulerar frågan innan den når läpparna. ”Seriöst. Vad gjorde du där?” Fan, han hör hur envis han låter. Är han nyfiken? Jo. Han måste få veta. Är hon en sån som han - en skam för samhället? Eller bara vilsen?
Vill du också dö, Freja Lindh?
”Jag försökte hitta mig själv.”
Varg höjer ögonbrynen och skrattar till. Han tar en klunk av vodkan innan han svarar. ”Låter sjukt att leta sig själv på en järnvägsräls.”
Hennes ögon smalnar. ”Jaså? Och var fan ska jag leta, då? Under sängen kanske?”
Varg sätter ner fötterna mot heltäckningsmattan och lutar sig fram, låtsas titta in under sängen. ”Nä. Där är du inte … Kom.” Innan hon hinner reagera drar han ner henne på täcket. Varg lindar armarna om henne och drar in Frejadoften: cigg och hårspray. När deras läppar möts öppnar hon munnen, tungpiercingen masserar hans tunga. Kyssen är varm, het, våt, smakar vodka. Varg stönar. Det bultar i skrevet. Pulserar. Kanske känner hon hans stånd, för hon drar sig undan.
”Pim-Pim säger att jag bör sluta träffa dig”, säger Freja efter en stund.
Först nu? Han grimaserar inombords. ”Pim-Pim är rätt smart.”
Det lilla avståndet mellan dem är kallt. Han kan inte låta bli att döda det. Värmen återvänder när deras axlar nuddar.
Freja ser honom rätt i ögonen. ”Hon säger ofta att du är svår, men inte varför.”
Han böjer sig fram och kysser henne, försöker gå tillbaka till stunden innan. Misslyckas.
”Det är confessing time – jag börjar. Lyssna nu då, Varg.” Hon kryper upp mot honom och viskar i hans öra: ”Jag ville känna adrenalin. Därför balanserade jag.”
Adrenalin?
”Ett knull ger bättre effekt.”
”Det har jag testat. I Umeå låg jag med en gift man. Flera gånger.”
Han drar på läpparna. ”Testa med mig.”
”Kanske.” Hennes fingertoppar smeker honom över kinderna, över stjärnorna och det rosa glittret. ”Nu får du berätta något – shoot.”
Varg blundar och ryser av beröringen. ”Jag är Stockholms bästa cykeltjuv. En gång fick jag tiotusen för en cykel jag hittade på Odenplan.”
Freja skrattar. ”Hittade?”
”Stal då. Din tur.”
Sakta försvinner hennes leende. Varg ser att hon sväljer, att någonting fastnar.
”Min pappa kommer snart att dö.”
När hennes ögon blir blanka bryter han ögonkontakten en sekund. Sedan ser han på henne igen.
”Är han sjuk?”
”Din tur.”
Han biter sig i tungan när han inte får fram några bra ord. Vad fan säger man? Det blir för sent. Varg tar en klunk ur burken och lutar huvudet mot väggen. De sitter tysta en lång stund.
”Det är din tur, Varg.”
Vad ska han säga? Sanningen om sin farsa? Jag önskar att min farsa kunde dö. Nej. Fan. Hon väntar. Ögonen borrar sig snart igenom honom.
Han stirrar in i väggen. ”Jag ville dö. Farsan blev besviken när jag failade.”
Frejas blick flackar inte.
”Vill du fortfarande dö?”
Han ser ner, mot täcket. ”Nej.”
”Jag såg dina ärr, i duschen.”
Tystnad.
”Gör det inte ont?”
”Sluta, Freja.”
Sluta för i helvete.
”Jag kan inte. Får jag se dem igen?” Hon rör fingrarna mot hans axel, mot det svarta tyget. Han ryggar till. I nästa sekund reser han sig upp.
”Jag går ner.”
”Ner, va…”
”Gör inte sådär igen, rör mig inte. Aldrig – fattar du det?”
”Förlåt.” Freja sträcker ut handen mot honom, men han ruskar på huvudet. Innan han lämnar drämmer han igen dörren till Adams rum.