2003
23:e December
Mellanfors

Likt flytande silver rinner månskenets iskalla flod fram över trädgårdens mjuka snölandskap. Där det möter gatlyktornas mjuka guld leker de två ljuskällorna tafatt med varandra över fluffiga snökonturer s0m gömmet buskar, häckar och snår. Men ner till de svartblå skuggorna som regerar  markens gömslen, skrymslen och hålor där knytt, kullror, spillror och annat otyg bor, når de inte. Där finns varken lek eller ljus, men skänker en högstämd mystik åt naturens fantasifulla konstverk. De höga träden sträcker stolt upp, nästan trotsigt sina kala grenar, endast iklädda sina nyvirkade snösjalar vilka står i skarp relief mot den svarta himlen. Fascinerad njuter jag av denna magiskt glittrande sagovärld i guld, silver, ebenholtssvart och isblått.

Kommen så långt i mina tankar är det med en känsla av välbefinnande jag lyfter blicken och ser hur det lyser varmt och hemtrevligt ur grannarnas fönster längs den lilla gatan. Precis som det säkert gör ur mina. I min lilla stad, Mellanforsen är det aldrig långt mellan husen. Och inte mellan människorna heller. Alla känner alla här. Och de jag känner allra bäst, näst efter pappa, bor alldeles bredvid i grannhuset. Stina och Alfred, 70 plussare är egentligen mina föräldras vänner från början. Men med åren har de också blivit mina. Speciellt efter att mamma dog och pappa blev ensam. Då blev det ju naturligt att vi träffades ibland hemma hos honom. Och när så min man också dog, tog de helt enkelt hand om mig med. Fast de har flera egna barn och barnbarn och faktiskt ett nyfött barnbarnsbarn också, som fyller deras liv med glädje och gemenskap, så får ändå jag och pappa plats. De verkar aldrig ha en lugn stund, men har ändå alltid tid för alla och envar.

De har bott i samma hus sedan det byggdes någon gång i mitten på 50-talet. Båda två tillhör frikyrkoförsamlingen i sta´n och ibland hörs psalmerna som de båda sjunger högt och frejdigt, ackompanjerad av Stinas passionerande pianospel vida omkring. Det är en upplevelse att lyssna på dem och se glädjen när de sjunger tillsammans. Trots alla åtaganden hinner Stina titt som tätt även komma in till mig med både nybakade kanelbullar och sockerkaka. Hon säger att det är för att  få sitta ner en stund över en kopp kaffe och vila sina ben, men hon säger det med glimten i ögat. Alfred är ofta med när någonting ska göras i någons trädgård eller repareras på ett hus. Då pratar han mest och är i vägen, men ingen har hjärta att säga det till honom. 

Innan jag vänder mig bort från köksfönstret pysslar jag lite extra med raderna av de  vita, rosa och lila hyacinterna på fönsterbrädan. I morgon, innan familj och vänner kommer, ska de placeras ut och bli doft- och ögongodis i alla rummen, men under några timmar till får de stå under de blomklocksformade glaslampetterna, som svagt skimrande i rosa, malligt kråmar sig i sina spegelbilder i fönstrens spröjsade rutor. Njutande drar jag in blommornas ljuvliga dofter och känner hur det sprider sig en pirrande förväntan inom mig om kommande under och mirakler under denna förtrollande tid. Julstämnngen omfamnar mig som en varm fluffig filt.

... fortsättning följer...