Med ryggen mot diskbänken låter jag nöjt blicken svepa över det julfina köket. På det stora köksbordet där kvällens sviktigaste arbete ligger och väntar, och på den vitmålade utdragssoffan som pappa sov i när han växte upp, ska-fötters med någon av alla sina bröder. Nu är soffan vitmålad och locket klätt med fårskinnsfällar och pyntad med gråklädda tygtomtar med röda luvor ända ner till nästipparna och mjuka julmönstrade kuddar. Istället för små sovande barn används nu utrymmet under locket till extrakuddar och täcken ifall någon av alla vänner och släktingar, som ofta hälsar på, får för sig att sova över. På den solrosmönstrade väggen hänger de fyra veporna med de olika julmotiven, som alltid hänger där till jul. Tavlorna byts ut allteftersom årstiderna kommer och går. De som hänger där nu är broderade av tidigare generationers flinka fingrar. Inspirerade av Jenny Linds fina julkort.

En föreställer matglada tomtar som äter gröt vid en lägereld under en stjärnklar himmel, där en särskilt stark stjärna lyser med hjälp av många gula långstygn. På den bredvid kångkar en krum tomte på en tung jutesäck i obanat vinterland, säkert på väg till den röda lilla stugan i vepans ytterkant, där ett ensamt ljus lyser i fönstret. Den tredje visar rödbröstade domherrar och andra småfåglar som äter frö från flera julkärvar intill en rödmålad ladugårdsvägg, medan en orangevit, säkert hungrig räv, delvis syns smyga bakom en stor gran. Den fjärde visar några lekande barn i ålderdomliga kläder som kastar snöbollar på varann, medan andra i bakgrunden kämpar med att bygga en stor snögubbe. Precis som barn gör än idag, fast i betydligt varmare, tåligare  och modernare kläder. 

På ett litet hörnbord alldeles intill dörren till hallen tronar en rödklädd tomtenisse av keramik på en en stubbe. I ena handen håller han en  ljushållare som jag brukar sätta ett rött kronljus i, medan han i den andra håller hårt om en fullpackad julklappssäck som står på marken bredvid hans träskoklädda fötter. Hans stora flin, de äppelröda kinderna tillsammans med den pigga blicken i de blå glada ögonen och öronen som sticker ut under den röda luvan ger honom ett spjuvert uttryck och får mig alltid på gott humör. Han ser både klok och "fullisjutton" ut på samma gång. Som om han har tolv rävar bakom varje öra. Jag kallar honom "Smarty" och under trettio år har han förgyllt mina jular. Ibland när jag går förbi klappar jag lite lätt på hans röda luva och känner mig alltid stärkt i vad det än är jag ska göra. 

Nyss hemkommen med vinterkylan fortfarande kvar i kinderna, vilket påminner mig om att jag har en viktig sak kvar att göra innan jag kan ägna mig åt det jag älskar mest, låter jag förnöjsamt blicken vila på  den ståtliga julgranen som står till vänster om mig. Med sin silvergnistrande stjärna i toppen och med de änglahårsbelysta lamporna får de glitterbehängda grenarna en touch of magic där den stolt ståtar. Röda  kulor blänker stillsamt och kikar fram mellan glittrande grönrödrutiga rosetter, smällkaramellernas silveryta i olika färger trängs om utrymmet med tomtar, änglar och snöflingor av klirrande glas och porslin. Granen verkar komma direkt från Walt Disney´s magiska sagovärld, vilket är tanken och ser ut att sträcka upp sina grenar mot taket i ren fröjd och glädje. Diskret sprider den sin barrskogsdoft och minner om milsvida, snötäckta, mossbelupna skogar och de som bor däri. Inte minst Tomten själv. En tribut till alla tidigare julgranars andar.

Nöjt går jag fram till bordet och börjar slå in julklappen till Johan.

... fortsättning följer...